November är grå

Mor lärde oss en visa:

Januari börjar året
Februari kommer näst
Mars, April har knopp i håret
Maj och Juni blommar mest.
Juli, Augusti och September
härlig sommar är det då
men Oktober och November och
December äro grå

För mig är de sista månaderna på året gråa och mörka, inte bara för att solen står lågt över horisonten och vädret ofta är ruskigt utan även på annat sätt. Jag har i tidigare inlägg återgett händelser i min familj i november månad. Och när jag letar i kyrkböcker efter förfäderna i Brännan hittar jag mer.

Vår gård på Brännan 1:1, från början Jonstorp nr 1 i Allmänningen, kan kallas huset som Hans byggde. Den förste som här byggde och odlade var min farmors far Hans Nilsson. Jag känner naturligtvis lite extra för honom eftersom han är min namne. Hans hustru hette Sissa. Vid ett skifte 1777, utförd av lantmätaren Daniel Björkegren, tilldelades ett antal gårdar i Jonstorp var sin remsa av det som sedan blev Brännan. De första skiftena, längst i söder, närmast Svanebäck, tillföll gårdarna Jonstorp 1, 2, 5 och 6. Dessa ägdes av Krapperups fideikomiss. (Krapperup ägde en hel del mark och gårdar i Kullabygdssocknarna). På Krapperup brydde man sig inte om att själva bruka dessa små skiften utan lät en torpare arrendera och bebygga dem. Och Hans Nilsson fick omkring 1850 arrendet av Jonstorp 1, 2, 5 och 6. Arealen var 17 tunnland, vilket gjorde det till ett av de större ställena i Brännan, men inte den bästa jorden. Han byggde på nr 1, som var det största skiftet av de fyra. Dessa skiften har alltid brukats som en enhet, eftersom de alltid haft samme ägare och brukare. Förutom att bebyggas skulle jorden också nyodlas, den hade legat som ganska sank gemensam betesmark sedan urminnes tider. Det var genomgrävningen av strandvallen vid Öresund, Brännesgropen, på 1850-talet, som överhuvud gjorde odling i Brännan möjlig. Genom den avvattnades området västerut, mot Öresund; tidigare hade avrinningen måst gå via Görslövsån mot Skälderviken. I Brännan fanns före 1850 två rejäla insjöar, och övrig mark var säkert delvis översvämmad vissa tider på året. Men genom det nya huvudavloppet Brännesgropen och följande utdikning torrlades sjöarna och plöjning och odling av marken i Brännan kunde ta fart på allvar.

Det måste ha varit ett drygt och tungt arbete som Hans hade framför sig. Det var ganska mycket sten i jorden, många stora, av inlandsisen slipade och avrundade block, som måste grävas upp och dras bort. Det var fråga om tyngder på många hundra kilo. Stengärdsgårdar lades upp. Ett för oss ofattbart slit och släp, där man måste använda all sin uppfinningsrikedom i användandet av korphackor och spadar, spett och hävstänger, linor och dragdjur. Säkert samarbetade bönderna och gav varandra drag- och lyfthjälp, än på den ena gården, än på den andra. Troligen klarade man bara av att göra några få tunnland ny åker färdig för odling och sådd varje år. Troligen hade man bara tillgång till oxar som dragdjur. Men jag kan tänka mig pionjärandan som rådde. Den särskilda optimism och framåtanda som både behövs och skapas inför uppgiften att bryta och odla ny mark, som legat för fäfot från tidernas begynnelse. Det skulle ha varit mycket spännande att vara med. Men jag kan ännu vara med genom att ytterligare forska och ta fram fakta angående uppodlingen av Brännan, vilket jag ser fram emot.

Janne Stark var en av de bönder som bott i Brännan och som flitigt dokumenterade och kommenterade allt han såg och bevittnade i sin samtid, särskilt allt vad siffror och statistik hette. Han älskade siffror och att räkna. Han var född på stället Jonstorp 11 i ett hus som revs i början på 1900-talet. Han gifte sig 1905 med en dotter på stället på nr 7 och 8 och blev därmed bonde och odlare där. Det låg närmast norr om Hans Nilssons ställe. Janne Stark skrev en redogörelse för de fakta han tagit reda på om Brännan. Den trycktes i Kullabygd, Kullens Hembygdsförenings årsskrift 1944. Det gavs också ut ett särtryck av denna skrift, varav jag är lycklig ägare av ett exemplar, som jag värdesätter högt.

Hans var född 1835 och Sissa 1831. De gifte sig i slutet av 1850-talet (jag har inte datum). Janne Stark uppger att de byggde i Brännan i ”slutet av 1850-talet”. Sedan kom barnen i tät följd.

Anna föddes i februari 1860, Ida april 1862, Marie november 1863, Oliva maj 1865, Nils Martin juni 1867. När 1868 randas är det redan en stor familj på nr 1 i Allmänningen. Fem barn i åldrar från ett halvt till åtta år, stoj och stim, gråt och skratt, liv och rörelse. Vi får hoppas att Hans hunnit odla upp några rejäla stycken kring husen. Närmast gården är det ganska tung lerblandad jord, säkert inte så lätt att plöja med enbart oxar, och hur mycket hade hunnit att dikas ännu? Längre österut är det lättare och tacksammare jordmån. Kunde Sissa och Hans när våren var tillagd detta år stå på gårdsplanen och blicka österut över fem sex tunnland med råg, lite potatis, kanske ärter och ett kålstycke? Stod det ett par kor i stallet och var det några grisar i kättarna? Janne Stark skriver att detta år, 1868, var det tillvårat den 20 maj på grannstället där hans svärföräldrar bodde.

Men 1868 skulle bli ett år som sedan kallades missväxtåret. Ej det minsta regn under växttiden. Hans Andersson, Jannes svärfars far hade sått 6 kappor ärter och skördade 8. Men rågen var ganska bra, rågskörden blev 28 tunnor. Hur stor areal han hade sått råg på framgår inte. En tunna var kanske 120 liter. En kappe var 1/32 tunna, ca 4 liter. Det var verkligen inte fråga om några stora skördar detta år. Och hos Sissa och Hans fanns fem barnmunnar som skulle mättas. Att föräldrarna var bekymrade när det blev höst kan vi ana. Men de hade ännu inte sett de värsta av årets olyckor.

Under vintern härjade en scharlakansfeberepidemi bland barnen i Kullabygden. Under tiden december 1868 till april 1869 dog i Jonstorps församling 18 barn, varav 12 i scharlakansfeber. Sissa och Hans drabbades hårt. Den 10 december dog snart nioåriga Anna och den 13 gick treåriga Oliva samma väg. Men inte nog med det. Den 20 december blev årets mörkaste dag i mer än en bemärkelse. Då dog både femåriga Marie och lille Nils Martin, ett och ett halvt år. Två barn samma dag! Och alla i scharlakansfeber. Vilken svart jul det måste ha blivit för familjen. Nu var endast Ida, 6 år, kvar. Hon skulle sedan bli min farmor. Hur orkade de gå vidare? Hur kunde de med kraft och mod fortsätta med nyodlargärningen? Kunde de på ett undergivet sätt ta jobsposten. Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn. Över hur många barngravar har inte de orden lästs.

Sissa och Hans fick sedan ytterligare två barn. Anders Martin föddes i juni 1870, men han fick bara leva i ett och ett halvt år, han dog i april 1872; dödsorsak ej antecknad. Och i januari 1873 föddes en flicka, en andra Anna. Hon blev fem år; sedan dog hon i januari 1878, också i scharlakansfeber. Kvar som enda barnet var åter Ida, nu sexton år gammal.

Penicillinet hade ännu inte kommit och man var fullständigt hjälplös när febern drog fram och drabbade barnen i gård efter gård. Jag läser i NE att scharlakansfeber var ”en fruktad infektionssjukdom med icke ringa dödlighet och med hög frekvens av komplikationer, speciellt reumatisk feber, hos överlevande. Under senare delen av 1800-talet var scharlakansfeber den infektionssjukdom som vållade flest dödsfall i Sverige; 1861-90 avled 86 700 personer, vilket innebar en dödlighet bland de insjuknade på över 30 %”.

I Sissas och Hans barnaskara avled fem av sex drabbade. Med all sannolikhet var även Ida sjuk i scharlakansfeber i december 1868, men hon överlevde. Huruvida Anders Martin hade scharlakansfeber 1872 eller om han dog av annan orsak vet vi inte. Den som påstår att ”det var bättre förr” har inte tänkt sig in i vilket gissel sådana här barnsjukdomar var.

Sissa och Hans fortsatte att sträva på i Brännan. Jag antar, men vet inte säkert, att det mesta av arealen var uppodlad när gården övertogs av Ida och svärsonen Janne när de ingick äktenskap 1893. Kanske låg ännu en del av flygsandsområdena längst västerut som oplöjd betesmark. Sissa dog den 29 november 1884 i cancer (magkräfta), 53 år gammal. Var hon bitter? Tyckte hon månne att livet varit hårt och orättvist? I så fall har hon min fulla förståelse. Eller kunde hon trots allt minnas de ljusa stunderna och med glädje se på dottern Ida och önska henne ett bättre liv än hon själv hade fått?

Under ett antal år var det nu bara far och dotter som bodde på stället. Men jag antar att de hade en dräng i tjänst (det ska jag försöka ta reda på) och i så fall bodde nog han också på stället. Det skulle dröja till nyårsafton 1899, seklets sista dag, innan det åter hördes barnskrik i huset. Då föddes Idas och Jannes första barn Nanna. De fick ytterligare två barn, Martin 1901 och Joel, min far, 1904.

Men inte heller Ida och Janne fick slippa den hjärtskärande erfarenhet det innebär att förlora ett barn. När Martin ligger inkallad i militärtjänst, vid garnisonen i Helsingborg, blir han sjuk i tbc, en sjukdom som då var utbredd och vanlig. Han dör den 30 december 1923. Som dödsorsak anges förutom lungtuberkulos även kallbrand i ett knä. Han var 22 år gammal och hade hela livet framför sig, som vi brukar säga. Han var full av drömmar och framtidsplaner som alla andra ungdomar. Och det hände i december månad, den mörka och grå. Så blir det åter begravning. Den 8 januari 1924 på Vikens gamla kyrkogård. Han blir begravd bredvid sin mormor och morfar, Hans, som hade dött 1917, 82 år gammal. Vilken dag Hans dog? Den 25 december, juldagen.

Om tuberkulosen läser jag i NE att ”en för sjukdomen gynnsam miljö skapades i Västerlandet i och med framväxten av storstäder och inte minst av den slum som följde i industrialismens spår. Samtidigt var den mycket vanlig även i samhällets högre skikt. Lungtuberkulosen kulminerade som dödsorsak i Sverige kring 1875 och var då, liksom långt tidigare, vanligast i mälarlandskapen för att 50 år senare ha sin största relativa utbredning i Norrbottens län. Tuberkulos var då, med mer än vart tionde dödsfall, alltjämt den vanligaste dödsorsaken i Sverige näst efter ålderssjukdomarna. Viktiga milstolpar i kampen mot tuberkulos var BCG-vaccinationen (i Sverige från 1927), den lagstadgade mjölkpastöriseringen (1939), tuberkulinprövning och skärmbildsundersökningar av utsatta grupper. Ett genombrott på läkemedelssidan kom då Jörgen Lehmann uppfann PAS, tuberkulostatikum, i början av 1940-talet”. Fortfarande dör ca 100 personer om året i Sverige i tbc.

Fyra föräldragenerationer Nilsson har bott och varit verksamma och uppfostrat sina barn på Brännan1:1: Sissa och Hans, Ida och Janne, Dagny och Joel, Barbro och Hans Hugo. Sammanlagt har vi fött 23 barn. Nio av dem har dött små eller som ungdom. Det är bara Dagny och Joel som sluppit se något av sina barn dö. Sedan länge är de båda döda men alla deras åtta barn lever ännu, alla av dem har egna barn och barnbarn. Men gården är numera i andras ägo.

Hans byggde huset. Dottersonsonen Hans Hugo sålde det.