Mitt första telefonnummer

Ett av de första numren jag lärde mig som liten var 176, vårt telefonnummer.
Telefonen fanns på plats i matrummet i Brännan redan när jag föddes. Den var placerad på skrivbordet vid fönstret mot trädgården. Så länge jag kan minnas stod telefonen där, det vill säga ända tills mor flyttade från huset 1983. Fast då var det en modernare telefon. När mor och far skaffade telefon vet jag inte exakt, troligen i slutet av 1930-talet, kanske i början av 40-talet. Der var en stor svart bakelittelefon med en vev på sidan.

Veven satt på höger sida på apparaten. När man skulle ringa upp någon vred man först några varv på veven. Då gick en signal till telefonstationen i Viken. Man lyfte luren från klykan och hörde snart ”telefonissan” svara Viken. Då begärde man numret man skulle ringa till. Sedan fick man vänta en stund medan telefonisterna kopplade samtalet. Det var muntligt, manuellt och makligt. Och ganska mysigt.

För inkommande samtal hördes en signal från telefonen. En ganska gäll och högljudd ringsignal. Man hörde den var man än befann sig i huset. Självklart skyndade man sig till telefonen för att svara, den som ringde skulle inte behöva vänta mer än nödvändigt. Man skulle svara med numret: Ett Sju Sex.
Det var mor noga med. Hon hade i sin tidiga ungdom varit telefonist i Tånga. Hon hade lärt sig vad god telefonsed var. Så länge hon levde svarade hon med numret, siffra för siffra. Men far svarade alltid bara ”Hallå” till mors förtret,

Mor var också noga med att placera luren på ett visst sätt på klykan. Sladden, som satt vid mikrofonändan skulle vara till vänster. Det blev naturligt för mor eftersom hon alltid höll luren med vänster hand. Men far var inte så noga på den punkten, han höll luren med höger hand och då hamnade den med sladden till höger.

Som barn var jag lite rädd för telefonen. Om jag var ensam hemma och måste svara om det ringde var jag nervös och tyckte att det var obehagligt. Tänk om jag inte förstod vad som sades. Ljudet i telefonen var konstigt och förvrängt, tyckte jag. Tänk om jag inte kom på vad jag skulle svara. Det dröjde länge innan jag själv ringde upp ett telefonsamtal.

Någon gång på 50-talet infördes automatiska växlar i område efter område. Telefonisterna ute i byarna behövdes inte längre och vi fick nummerskiva på telefonen. Den gamla telefonen byttes ut och man fick en ny, fortfarande svart, men lite lägre och smäckrare. Och vi fick nytt nummer. Alla abonnenter som tillhörde Vikens telefonstation fick lägga till 66 framför det gamla numret. Vårt nya nummer blev 661 76. (Enligt Televerkets standard skulle det vara ett kort mellanrum mellan den tredje och fjärde siffran i ett femsiffrigt nummer). Och vi hörde till riktnummerområde 042, Hälsingborg-Höganäs. (Jo, jag har skrivit rätt: Helsingborg stavades med ä på den tiden).

Nu var det enklare att använda telefonen. Man kunde ringa vart som helst genom att slå ett nummer på fingerskivan. Jag var äldre och inte rädd. Min telefonvana växte. Fingerskiva förresten … Dagens barn har väl knappt sett en sådan. Det var en rund skiva med tio hål längs periferin, lagom stora för ett finger, ett hål för varje siffra 0 – 9. Man satte pekfingret, eller vilket finger som helst, i hålet för rätt siffra och vred skivan åt höger till ett stopp. Sedan släppte man och en fjäder vred sakta tillbaka skivan till utgångsläget. Det tog några sekunder. Detta upprepades tills man slagit hela numret. Det tog betydligt längre tid att slå ett nummer än vad det gör numera på en knapptelefon. Knapptelefonerna var inte uppfunna, de kom långt senare.

Efter några år var det dags för nummerbyte igen. På grund av någon omorganisation av numren i Helsingborgsområdet skulle den första siffran i de gamla Vikennumren bytas ut till en 3:a. Vårt nummer blev 361 76. På 70-talet var det dags för nästa nummerjustering. Telefonabonnenterna blev fler och fler. I område efter område räckte det inte med femsiffriga nummer. Det behövdes sex siffror. För Vikennumrens del hände detta 1973.

Jag och min familj bodde då i Kenya. Vi hade just fått telefon på Itierio missionsstation i Kisii och jag skulle försöka ringa hem till Sverige. Telekommunikationerna i Kenya på 70-telet var ungefär i samma läge som i Sverige på 40-talet, dvs. med lokala bemannade telefonstationer. Samtalet till Sverige måste kopplas upp manuellt. Först fick jag invänta kontakt med en operatör i Kisii som kopplade upp en linje till Nairobi. Där fick jag röstkontakt med en annan operatör och jag bad denne koppla upp mig till ”Sweden zero-four-two – three-six-one-seven-six. Please!” Han upprepade numret och det lät rätt. På en lång stund hände inget. Sedan hörde jag en avlägsen röst på svenska: ”Numret är ändrat. Lägg till en tvåa framför det gamla numret!” Nairobioperatören kom in: ”They are telling something in your language! Can you hear them?” Jag översatte budskapet till honom: Make the number zero-four-two - two-three-six-one-seven-six. Please!” Åter lång väntan. Sedan hörde jag en bekant röst klart och tydligt: ”Hallåååå!” Far svarade i Brännan. Jag pratade med far, mor, Ingrid och Einar, som kallades till telefonen i tur och ordning. Det var högtid och fest. Ingrid och Einar hade bröllop. Sedan dess har numret varit 23 61 76 tills abonnemanget upphörde efter mors död 1999.

De telefonnummer som sedan har passerat revy i mitt liv minns jag inte så väl. Inte förrän jag har letat upp en gammal fickalmanacka från 60-talet kan jag komma på vårt första telefonnummer som nygifta i Solna: 08-337918. Nu har jag både en fast telefon och en mobiltelefon, men det är nätt jämnt att jag kan hålla reda på numren.

November är grå

Mor lärde oss en visa:

Januari börjar året
Februari kommer näst
Mars, April har knopp i håret
Maj och Juni blommar mest.
Juli, Augusti och September
härlig sommar är det då
men Oktober och November och
December äro grå

För mig är de sista månaderna på året gråa och mörka, inte bara för att solen står lågt över horisonten och vädret ofta är ruskigt utan även på annat sätt. Jag har i tidigare inlägg återgett händelser i min familj i november månad. Och när jag letar i kyrkböcker efter förfäderna i Brännan hittar jag mer.

Vår gård på Brännan 1:1, från början Jonstorp nr 1 i Allmänningen, kan kallas huset som Hans byggde. Den förste som här byggde och odlade var min farmors far Hans Nilsson. Jag känner naturligtvis lite extra för honom eftersom han är min namne. Hans hustru hette Sissa. Vid ett skifte 1777, utförd av lantmätaren Daniel Björkegren, tilldelades ett antal gårdar i Jonstorp var sin remsa av det som sedan blev Brännan. De första skiftena, längst i söder, närmast Svanebäck, tillföll gårdarna Jonstorp 1, 2, 5 och 6. Dessa ägdes av Krapperups fideikomiss. (Krapperup ägde en hel del mark och gårdar i Kullabygdssocknarna). På Krapperup brydde man sig inte om att själva bruka dessa små skiften utan lät en torpare arrendera och bebygga dem. Och Hans Nilsson fick omkring 1850 arrendet av Jonstorp 1, 2, 5 och 6. Arealen var 17 tunnland, vilket gjorde det till ett av de större ställena i Brännan, men inte den bästa jorden. Han byggde på nr 1, som var det största skiftet av de fyra. Dessa skiften har alltid brukats som en enhet, eftersom de alltid haft samme ägare och brukare. Förutom att bebyggas skulle jorden också nyodlas, den hade legat som ganska sank gemensam betesmark sedan urminnes tider. Det var genomgrävningen av strandvallen vid Öresund, Brännesgropen, på 1850-talet, som överhuvud gjorde odling i Brännan möjlig. Genom den avvattnades området västerut, mot Öresund; tidigare hade avrinningen måst gå via Görslövsån mot Skälderviken. I Brännan fanns före 1850 två rejäla insjöar, och övrig mark var säkert delvis översvämmad vissa tider på året. Men genom det nya huvudavloppet Brännesgropen och följande utdikning torrlades sjöarna och plöjning och odling av marken i Brännan kunde ta fart på allvar.

Det måste ha varit ett drygt och tungt arbete som Hans hade framför sig. Det var ganska mycket sten i jorden, många stora, av inlandsisen slipade och avrundade block, som måste grävas upp och dras bort. Det var fråga om tyngder på många hundra kilo. Stengärdsgårdar lades upp. Ett för oss ofattbart slit och släp, där man måste använda all sin uppfinningsrikedom i användandet av korphackor och spadar, spett och hävstänger, linor och dragdjur. Säkert samarbetade bönderna och gav varandra drag- och lyfthjälp, än på den ena gården, än på den andra. Troligen klarade man bara av att göra några få tunnland ny åker färdig för odling och sådd varje år. Troligen hade man bara tillgång till oxar som dragdjur. Men jag kan tänka mig pionjärandan som rådde. Den särskilda optimism och framåtanda som både behövs och skapas inför uppgiften att bryta och odla ny mark, som legat för fäfot från tidernas begynnelse. Det skulle ha varit mycket spännande att vara med. Men jag kan ännu vara med genom att ytterligare forska och ta fram fakta angående uppodlingen av Brännan, vilket jag ser fram emot.

Janne Stark var en av de bönder som bott i Brännan och som flitigt dokumenterade och kommenterade allt han såg och bevittnade i sin samtid, särskilt allt vad siffror och statistik hette. Han älskade siffror och att räkna. Han var född på stället Jonstorp 11 i ett hus som revs i början på 1900-talet. Han gifte sig 1905 med en dotter på stället på nr 7 och 8 och blev därmed bonde och odlare där. Det låg närmast norr om Hans Nilssons ställe. Janne Stark skrev en redogörelse för de fakta han tagit reda på om Brännan. Den trycktes i Kullabygd, Kullens Hembygdsförenings årsskrift 1944. Det gavs också ut ett särtryck av denna skrift, varav jag är lycklig ägare av ett exemplar, som jag värdesätter högt.

Hans var född 1835 och Sissa 1831. De gifte sig i slutet av 1850-talet (jag har inte datum). Janne Stark uppger att de byggde i Brännan i ”slutet av 1850-talet”. Sedan kom barnen i tät följd.

Anna föddes i februari 1860, Ida april 1862, Marie november 1863, Oliva maj 1865, Nils Martin juni 1867. När 1868 randas är det redan en stor familj på nr 1 i Allmänningen. Fem barn i åldrar från ett halvt till åtta år, stoj och stim, gråt och skratt, liv och rörelse. Vi får hoppas att Hans hunnit odla upp några rejäla stycken kring husen. Närmast gården är det ganska tung lerblandad jord, säkert inte så lätt att plöja med enbart oxar, och hur mycket hade hunnit att dikas ännu? Längre österut är det lättare och tacksammare jordmån. Kunde Sissa och Hans när våren var tillagd detta år stå på gårdsplanen och blicka österut över fem sex tunnland med råg, lite potatis, kanske ärter och ett kålstycke? Stod det ett par kor i stallet och var det några grisar i kättarna? Janne Stark skriver att detta år, 1868, var det tillvårat den 20 maj på grannstället där hans svärföräldrar bodde.

Men 1868 skulle bli ett år som sedan kallades missväxtåret. Ej det minsta regn under växttiden. Hans Andersson, Jannes svärfars far hade sått 6 kappor ärter och skördade 8. Men rågen var ganska bra, rågskörden blev 28 tunnor. Hur stor areal han hade sått råg på framgår inte. En tunna var kanske 120 liter. En kappe var 1/32 tunna, ca 4 liter. Det var verkligen inte fråga om några stora skördar detta år. Och hos Sissa och Hans fanns fem barnmunnar som skulle mättas. Att föräldrarna var bekymrade när det blev höst kan vi ana. Men de hade ännu inte sett de värsta av årets olyckor.

Under vintern härjade en scharlakansfeberepidemi bland barnen i Kullabygden. Under tiden december 1868 till april 1869 dog i Jonstorps församling 18 barn, varav 12 i scharlakansfeber. Sissa och Hans drabbades hårt. Den 10 december dog snart nioåriga Anna och den 13 gick treåriga Oliva samma väg. Men inte nog med det. Den 20 december blev årets mörkaste dag i mer än en bemärkelse. Då dog både femåriga Marie och lille Nils Martin, ett och ett halvt år. Två barn samma dag! Och alla i scharlakansfeber. Vilken svart jul det måste ha blivit för familjen. Nu var endast Ida, 6 år, kvar. Hon skulle sedan bli min farmor. Hur orkade de gå vidare? Hur kunde de med kraft och mod fortsätta med nyodlargärningen? Kunde de på ett undergivet sätt ta jobsposten. Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn. Över hur många barngravar har inte de orden lästs.

Sissa och Hans fick sedan ytterligare två barn. Anders Martin föddes i juni 1870, men han fick bara leva i ett och ett halvt år, han dog i april 1872; dödsorsak ej antecknad. Och i januari 1873 föddes en flicka, en andra Anna. Hon blev fem år; sedan dog hon i januari 1878, också i scharlakansfeber. Kvar som enda barnet var åter Ida, nu sexton år gammal.

Penicillinet hade ännu inte kommit och man var fullständigt hjälplös när febern drog fram och drabbade barnen i gård efter gård. Jag läser i NE att scharlakansfeber var ”en fruktad infektionssjukdom med icke ringa dödlighet och med hög frekvens av komplikationer, speciellt reumatisk feber, hos överlevande. Under senare delen av 1800-talet var scharlakansfeber den infektionssjukdom som vållade flest dödsfall i Sverige; 1861-90 avled 86 700 personer, vilket innebar en dödlighet bland de insjuknade på över 30 %”.

I Sissas och Hans barnaskara avled fem av sex drabbade. Med all sannolikhet var även Ida sjuk i scharlakansfeber i december 1868, men hon överlevde. Huruvida Anders Martin hade scharlakansfeber 1872 eller om han dog av annan orsak vet vi inte. Den som påstår att ”det var bättre förr” har inte tänkt sig in i vilket gissel sådana här barnsjukdomar var.

Sissa och Hans fortsatte att sträva på i Brännan. Jag antar, men vet inte säkert, att det mesta av arealen var uppodlad när gården övertogs av Ida och svärsonen Janne när de ingick äktenskap 1893. Kanske låg ännu en del av flygsandsområdena längst västerut som oplöjd betesmark. Sissa dog den 29 november 1884 i cancer (magkräfta), 53 år gammal. Var hon bitter? Tyckte hon månne att livet varit hårt och orättvist? I så fall har hon min fulla förståelse. Eller kunde hon trots allt minnas de ljusa stunderna och med glädje se på dottern Ida och önska henne ett bättre liv än hon själv hade fått?

Under ett antal år var det nu bara far och dotter som bodde på stället. Men jag antar att de hade en dräng i tjänst (det ska jag försöka ta reda på) och i så fall bodde nog han också på stället. Det skulle dröja till nyårsafton 1899, seklets sista dag, innan det åter hördes barnskrik i huset. Då föddes Idas och Jannes första barn Nanna. De fick ytterligare två barn, Martin 1901 och Joel, min far, 1904.

Men inte heller Ida och Janne fick slippa den hjärtskärande erfarenhet det innebär att förlora ett barn. När Martin ligger inkallad i militärtjänst, vid garnisonen i Helsingborg, blir han sjuk i tbc, en sjukdom som då var utbredd och vanlig. Han dör den 30 december 1923. Som dödsorsak anges förutom lungtuberkulos även kallbrand i ett knä. Han var 22 år gammal och hade hela livet framför sig, som vi brukar säga. Han var full av drömmar och framtidsplaner som alla andra ungdomar. Och det hände i december månad, den mörka och grå. Så blir det åter begravning. Den 8 januari 1924 på Vikens gamla kyrkogård. Han blir begravd bredvid sin mormor och morfar, Hans, som hade dött 1917, 82 år gammal. Vilken dag Hans dog? Den 25 december, juldagen.

Om tuberkulosen läser jag i NE att ”en för sjukdomen gynnsam miljö skapades i Västerlandet i och med framväxten av storstäder och inte minst av den slum som följde i industrialismens spår. Samtidigt var den mycket vanlig även i samhällets högre skikt. Lungtuberkulosen kulminerade som dödsorsak i Sverige kring 1875 och var då, liksom långt tidigare, vanligast i mälarlandskapen för att 50 år senare ha sin största relativa utbredning i Norrbottens län. Tuberkulos var då, med mer än vart tionde dödsfall, alltjämt den vanligaste dödsorsaken i Sverige näst efter ålderssjukdomarna. Viktiga milstolpar i kampen mot tuberkulos var BCG-vaccinationen (i Sverige från 1927), den lagstadgade mjölkpastöriseringen (1939), tuberkulinprövning och skärmbildsundersökningar av utsatta grupper. Ett genombrott på läkemedelssidan kom då Jörgen Lehmann uppfann PAS, tuberkulostatikum, i början av 1940-talet”. Fortfarande dör ca 100 personer om året i Sverige i tbc.

Fyra föräldragenerationer Nilsson har bott och varit verksamma och uppfostrat sina barn på Brännan1:1: Sissa och Hans, Ida och Janne, Dagny och Joel, Barbro och Hans Hugo. Sammanlagt har vi fött 23 barn. Nio av dem har dött små eller som ungdom. Det är bara Dagny och Joel som sluppit se något av sina barn dö. Sedan länge är de båda döda men alla deras åtta barn lever ännu, alla av dem har egna barn och barnbarn. Men gården är numera i andras ägo.

Hans byggde huset. Dottersonsonen Hans Hugo sålde det.

Ett 20-årsminne

Den 25 november 1989 inträffade en händelse i vår familj som för alltid präglar mig och mina närmaste. Liksom USA har nine-eleven har vi 25/11 89. Den första och grova tidsindelningen vi gör för händelser i våra liv är denna: Det hände före nov 89; eller det var två år efter 89. Den dagen är vattendelaren i mitt liv. Jag är inte den samme efter den dagen som jag var före. Den utlöste en lång process som har påverkat mig på alla sätt, min gudstro, min livsåskådning, min människosyn, min relation till mina barn.

Under julen 1989 skrev jag en lång detaljerad redogörelse för händelserna under dagen. Nu har det gått 20 år, men ibland upplever jag det som om det var i går. Jag återger här berättelsen i något förkortad version.

Jag känner att jag måste så gott jag kan i skrift redogöra för vad som
hände lördagen den 25 november. Kanske gör jag det för min egen skull. Jag kan inte komma ifrån händelserna den dagen. Jag genomlever minuterna gång efter gång, de bearbetas i mitt tankeliv. Ibland önskar jag att allt kunde arbetas ur mig och jag finge bli fri, men samtidigt är dessa tankar och händelser något omistligt som jag alltid vill ha kvar. Kanske jag skriver för sådana som skall leva efter mig och kan ha något intresse i att få en förstahandsredogörelse för vad som hände.

Det är idag Juldagen. Exakt en månad har gått. Det är hög tid att jag sätter igång och skriver innan någon detalj försvinner ur mitt minne.

Men jag vill börja ett par dagar tidigare. På torsdagen, den 23, hade vi missionsauktion i Rödmossen. Det var Lennart Johansson som predikade. Det var den sista predikan Marianne och Mårten hörde. Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken text Lennart läste och inte heller mycket ur hans predikan. Jag menar dock att det var något om vikten att vara redo inför Jesu ankomst och tidens slut. Vem vet hur mycket våra nioåringar lyssnade eller tog till sig? Kanske mer än vi anar. Jag vill minnas att vi satt på vår vanliga bänk, den näst nedersta på vänster sida i missionshuset.

På auktionen var det ungefär de deltagare som brukar vara med vid våra auktioner. Som vanligt var barnen springbud och satt på främsta bänken till vänster i köordning och gick i tur och ordning ut med de inropade varorna. Lite uppspelta och glada blev de under kvällens lopp precis som vanligt. Det var förutom Marianne och Mårten, Tomas och Elenor, Daniel och kanske några mer. När det var slut och vi skulle hem skjutsade jag först tanterna från Viken. Jonas, Marianne och Mårten, som ville komma hem så fort som möjligt fick trängas där bak i extrasätet tillsammans med en del kassar med inköpta grejor. Det var sista gången vi fällde upp det sätet för de smås skull. Det var några minusgrader den kvällen men vägen var torr, det var inte halt. Det har varit ungefär vid 10-tiden på kvällen. Jag har antecknat att temperaturen kl 22:00 var -3,0 garder. På morgonen kl 7:20 den dagen var temperaturen -2,8 grader.

På fredagen den 24 har jag noterat temperaturen kl 6:35 till -5.4. Det hade alltså efter våra förhållanden varit en ganska kall natt. Vi hade haft den stora värmefläkten på i logen för att hålla frostfritt för den lagrade potatisen. Jag har inga särskilda minnen från morgonen. Barbro hade inte arbetat på natten och var alltså hemma och skickade barnen till skolan. Att där var is på alla små vattenpölar är ju klart och att detta satte igång barnens längtan efter vinterlekarna i snö och på is är ju helt naturligt. Jag tänker mig att den morgonen har varit ungefär som vanligt.

Barbro har gått upp till rummen där uppe kl 7 och först kommit till Mariannes rum och väckt henne och fått en mycket sömnig respons, sedan till J och fått ett mumlande svar och sist till Mårten, som gett det piggaste svaret. Hon har kollat att skolkläderna legat framme och åtkomliga och sedan gått ner i köket och kompletterat den framdukning av frukost som Tobias och jag påbörjat i var sin omgång. Tobias har varit färdig att gå till bussen då och förmodligen har jag suttit och ätit fil och flingor, djupt begravd i tidningen.

Sedan har de kommit ner, först Mårten, sedan Jonas och sist Marianne. Eventuellt har Marianne inte kommit förrän hon blivit väckt en gång till. Mårten har ätit en rejäl frukost, Jonas ett par mackor och Marianne har kämpat för att få ner några tuggor. När Mårten har varit färdig och stått med jacka, mössa, stövlar och cykelhjälm på sig har Marianne ännu inte gått från bordet. Men småningom har de kommit ut, fått ut sina cyklar ur stallet, och kommit iväg i den kyliga morgonen, först Mårten och Jonas och sist Marianne.

Några minnen från dagen har jag inte, men jag är mycket tacksam att jag har tydliga minnen från kvällen. Barbro skulle iväg och arbeta på natten. Hon hade hela helgen framför sig, tre nätter i tjänst. Tobias gav sig iväg på sångövning till Hässleholm. Det var Jonas, Marianne och Mårten, Barbro och jag hemma på kvällen. Vi satte oss till rätta i hörnsoffan för att sjunga och läsa som vanligt. Jonas vid pianot, Mårten längst till höger i korta soffan, mittemot pianot och Marianne, mamma och jag räknat från höger till vänster i långa soffan. Turen hade kommit till sång nr 560 i Lova Herren, Jag behöver dig, o Jesus.

Mårten brukade sitta helt koncentrerad med sångboken i båda händerna framför sig och blicken hela tiden i boken och sjunga högt och med inlevelse. Så även denna gång. Han hade god sångröst och kunde hålla tonen och hade ännu inte nått det stadiet ungdomar ofta kommer till då man inte längre vill sjunga, fast man kan.

Marianne var kanske inte lika koncentrerad, satt sällan stilla någon längre stund och tittade på mycket annat under tiden vi sjöng sången. Men hon sjöng med, hon också.

När vi sjungit hade klockan blivit så mycket att Barbro måste ge sig iväg till jobbet. Hon tog ett hastigt farväl av oss där vi satt i soffan. Det var sista gången hon såg Marianne och Mårten i livet.

Vi som var kvar, Jonas, Marianne, Mårten och jag fortsatte kvällsandakten med att läsa ur den nyutkomna BV:s Julkalender. Vi hade läst ett stycke ur Eva Henrikssons Min mor var missionär och vi fortsatte på det och läste några sidor i mitten av den artikeln. Det handlade bl a om familjen Starks tid i Harrar, då vid ett tillfälle Eva var sjuk och en vecka svävade mellan liv och död och föräldrarna vakade vid hennes bädd dag och natt. Det satt vi och läste vid vår kvällsläsning fredagen den 24november i Brännan. Sedan bad vi tillsammans Fader vår, Gud som haver och sist som
vanligt "Gode Gud bevara Mamma och pappa, Jörgen, Tobias, Jonas, Marianne och Mårten, farmor och morfar och alla människor för Jesu Kristi skull, Amen." Det var sista gången vi hade fem barn att räkna upp i den bönen.

På morgonen den 25 november, lördagen som förändrade så mycket i vår familj och som för alltid kommer att vara etsad i vårt minne, steg jag upp några minuter innan Barbro kom hem från Helsingborg. Jag har varit ute och kollat termometern, jag har antecknat att temperaturen kl 7:30 var -7,0.Det var en klar och kall morgon. Strax därefter kom Barbro hem, trött och längtande efter sängen. Hon tog sängkläderna från vår säng och gick in i farmors hus och la sig där. "Så får jag mera ro och ni kan känna er fria här" sa hon. Farmor var inte hemma utan i Valleberga.

Jag var och hämtade tidningen och tog fram lite frukost och satt och åt frukost, drack kaffe och läste tidningen vid köksbordet. Så småningom kom Mårten, Marianne och Jonas också ner. I vilken ordning de kom minns jag inte. Min vana - eller ovana -trogen satt jag djupt försjunken i tidningen och utestängde allt annat ur mitt medvetande. En detalj minns jag: Mårten satte sockerpaketet på bordet framför mig och den tomma sockerströaren satte han i tidningen så att jag skulle bli tvungen att
uppmärksamma den. Jag fyllde på socker till honom och sen fortsatte han med sin frukost och jag med min tidning.

När barnen vara klara försvann de från köket och gick upp på övre våningen och så småningom gick jag ut i logen för att sortera potatis. Jag behövde kontrollera vikten i några potatissäckar och gick in i huset för att hämta badrumsvågen. Jag behöll stövlarna på och ställde mig i köksdörren. Inne vid soffbordet satt Jonas, Marianne och Mårten och spelade Tjuv och Polis. Jag lade särskilt märke till att de tycktes trivas fint och ha hjärtligt roligt tillsammans utan några misshälligheter. Jag vet inte vad klockan var exakt, men räknar med att detta hände mellan 10 och 11 på förmiddagen.

Efteråt har vi genom vad Jonas berättat och genom en bandinspelning de gjorde fått en ganska klar bild av vad de gjorde mellan frukost och detta tillfälle. De hade suttit tillsammans, alla tre, på Mårtens rum och lekt en lek, där de spelade innehållet i en liten barn-pekbok som heter "Fyra lejon äter middag", där de iklätt sig de olika rollerna och ur minnet sade de olika replikerna ur boken och en del även fritt ur fantasin. De skrattade och hade roligt tillsammans. Sedan övergick de till att diskutera vilket spel de skulle spela tillsammans. Det kom fram många
olika förslag och det tog långt tid innan de mycket demokratiskt fattade beslut om vilket spel det skulle bli. Då hade Mårten i smyg, utan att de andra visste om det åter satt på bandspelaren på inspelning. Från inspelningen har vi sedan kunnat höra hur de skrev på var sin lapp några förslag på spel de skulle vilja spela. Lapparna finns ännu kvar. Det utmynnade i att de tre lapparna lästes upp i tur och ordning och det befanns att det enda spel som fanns med på alla de tre lapparna var "Tjuv
och Polis". Sedan stängs bandspelaren av. Och då har de gått ner till soffgruppen och börjat spela Tjuv och Polis.

Jag fortsatte att sortera potatis. Vid slutet av mitt arbete hörde jag röster utanför logen och jag förstod att barnen nu hade gått ut. När jag var färdig med arbetet var klockan troligen något över 11. Innan jag gick in gick jag till norra sidan av logen och fick där syn på Marianne och Mårten. De kom gående från "gamla stället" och släpade på var sin miniskida. jag såg inte Jonas då. Det fanns ju inte en gnutta snö och jag log åt dem. Jag stod på lite avstånd och hörde lite av deras samtal. Marianne sade nog något om att hon hoppades det skulle bli snö snart. Mårten svarade med att säga ungefär så här, (och han lade huvudet på sned och använde ett vädjande, nästan tröstande tonfall) "Kanske 50 procent, eller 60 procent, vi kan väl säga 60 procent!" "Ja, 60 procent!" sa Marianne. De hade snappat upp så mycket
av sannolikhetsresonemang att de visste att benämningen procent användes i sådana sammanhang. Då skrattade jag högt och de blev medvetna om min närvaro. Mårten vände sig sakta om och såg på mig halvt om halvt förlägen men han sprack snart upp i ett brett leende när han förstod att jag hört hans replik. De stod på en vattenpöl vid vägen och stampade på isen. Jag frågade lite roat: "Hittar ni nån snö att åka på?" "Men det gick och åka på Jörgens gräsmatta!" svarade de i munnen på varandra.

Detta var det sista tillfället jag hörde och såg dem i livet. Jag gick in, jag tror det var vid 11.30-tiden. Tobias var vid det laget uppe och i köket och jag bad honom laga middag. Han skulle koka spagetti och värma köttfärssås som Barbro hade lagat till i förväg. Jo, det lovade han göra. Jag gick in på kontoret och satte mig med en del pappersarbete. Och jag ringde ett telefonsamtal. Medan jag var på kontoret lade jag i periferin av mitt medvetande märke till att ett av barnen kom in, och gick upp för trappan till ovanvåningen. Mitt bestämda intryck var att det var Marianne som kom in, kanske jag hörde henne säga något till Tobias, så att jag därför kunde avgöra att det var just Marianne. Exakt när detta hände vet jag inte, troligen redan före telefonsamtalet, gissningsvis mellan 11:45 och 12:00

Strax därefter ropade Tobias på mig. Middagen färdig. Men barnen syntes inte till. Tobias hade ännu något att göra i köket därför gick jag ut för att kalla på Jonas och Mårten; jag menade att Marianne var uppe på sitt rum. Jag gick runt husen, ut i trädgården och ropade "Jonas!, Mårten!" Jag gick in till gamla stället och ropade. Inget svar någonstans. Jag gick in igen. Marianne hade inte heller uppenbarat sig. Tydligen var hon också ute. Jonas har sedan sagt att hon bara var inne för att byta ett klädesplagg. Sedan gick hon ut igen, och det hade jag inte lagt märke till.

Sedan gick Tobias ut en omgång och tittade efter dem, men inte heller han hittade dem. Han kom in igen och föreslog lite otåligt att vi skulle börja att äta middag. Men jag gick åter runt både vårt hus och farmors, jag gick åter bort till gamla stället och gick runt det och kontrollerade att även logporten där var stängd utifrån. Jag ropade deras namn så högt att de skulle ha hört mig även om de varit inne i Jörgens hus. De stod inte att finna. Jag gick hemåt igen. Jag lade märke till att de i en vattenkanna burit ut vatten och hällt över vattenpölen där jag nyss hade sett dem. De var ivriga att få en större is. Jag tittade västerut neråt vägen och 111:an men de syntes inte där. Återstår att de gett sig iväg åt Svanebäck och träffat någon där, så att de glömt tiden, tänkte jag och blev lite förargad. Inne igen började Tobias och jag äta själva utan Jonas, Marianne och Mårten. Gissningsvis hade klockan nu hunnit bli 12:20- 12:25.

Vi åt i lugn och ro. När vi var färdiga hade barnen fortfarande inte dykt upp och jag började bli en aning orolig. Jag gick ut och började fundera igen på vart de egentligen kunde ha tagit vägen. Jag gick fram till trädet på gården och tittade ut över fälten och fick då bl a bevattningsdammen vid Stubbarps Boställe i blickfånget. Plötsligt slog mig då tanken att de kanske hade gått dit för att se om där fanns is. Jag tog några steg till i riktning mot vägen österut och jag började bli riktigt orolig och jag fick en alldeles bestämd känsla av att jag genast måste undersöka dammen. Under tiden jag stod där och tittade mot dammen fick jag se att Per var där. Jag såg honom utanför det sydöstra hörnet av invallningen. Min första reaktion var lättnad: Då är det ingen fara där. Men sedan såg jag vad han gjorde: Han gick i riktning från vallen, hämtade ett bevattningsrör, bar det tillbaka upp på vallen och ner på insidan, där både han och röret försvann ur mitt blickfång. Det slog mig mycket bestämt att allt inte stod rätt till och att jag genast borde bege mig dit och undersöka vad som försiggick där borta.

Ändå gav jag mig nu tid till att gå tillbaka in. Jag hade inte ytterkläder på mig och det var fortfarande minusgrader och kyligt i luften. Jag gick in och tog på mig en jacka och gav jag mig iväg till fots. När jag hunnit nästan över hela gårdsplanen stod det äntligen klart för mig att något var mycket fel borta vid dammen och att det var mycket angeläget att jag tog mig dit fort. Jag vände tillbaka till stallet, tog ut min cykel och cyklade till dammen.

När jag var nästan framme vid korsningen där vi har vår postlåda såg jag Per dyka upp igen på vallens krön. Nu kom han upp på en punkt hitom det ställe där pumphuset är beläget. Han hade sin uppmärksamhet och blick riktad bort från mig i riktning mot pumphuset, som om han ivrigt sökte efter något. Det dröjde flera sekunder innan han vände sig åt mitt håll så att han fick syn på mig, under tiden hann jag cykla några tiotal meter in på deras väg. När Per fick syn på mig sträckte han båda armarna i luften och vinkade ivrigt och skrek: "Kom och hjälp!". Sedan vände han sig åter mot pumphuset och flyttade sig i riktning ditåt.

Jag fick stopp på cykeln och satte den ifrån mig och började springa över den frusna åkern de ca 40 meter som nu skiljde mig från dammen. Vid det här laget hade jag också hört kvävda ljud inifrån dammen. Det stod nu helt klart för mig att Jonas, Marianne och Mårten befann sig innanför vallarna och i yttersta fara, troligen i vattnet. Exakt vilken syn som skulle möta mig när jag kom upp på krönet på dammen visste jag inte. Först måste jag ta mig fram till vallen och upp på den. Vad det gick trögt att springa, vad det gick sakta, tyckte jag. Men troligen har jag sprungit mycket fort och det kan inte ha tagit många sekunder innan jag var framme vid vallen. Men jag minns hur mina knän började darra, när jag var nästan framme. Det var som om benen skulle vika sig under mig. Men på något sätt kom jag fram. Jag minns inte vad jag hade för tankar den stunden, inte ens om jag formulerade ett bönerop till himlens Gud. Men jag kom upp på vallen och kunde se ut över dammen.

Efteråt har jag räknat mig fram till att tidpunkten då jag kom upp på dammkanten har varit 12:53 +/- 2 minuter. Synen som mötte mig var en isbelagd vattenyta, med en rund vak, kanske 2 - 3 meter i diameter inte långt från centrum i dammen, kanske 2 - 3 meter i sydvästlig riktning från centrum. I vaken, i öppet vatten låg Jonas, hans huvud och axlar syntes över vattenytan, han höll sig uppe genom att trampa vatten. Hans händer syntes också då och då. Han höll sig i en iskant med händerna. Jonas fick genast syn på mig och han ropade: "Hjälp mig, hjälp mig!" Från vaken och in mot den kant där jag stod löpte också en ränna med öppet vatten, som upphörde ca 2 meter från stranden. Tre - fyra meter från Jonas, flytande i vattnet, men intill en iskant, syntes en grön stickad mössa, Mariannes eller Mårtens, de hade likadana mössor. Något annat såg jag inte. Jag såg inte Marianne eller Mårten.

När jag var klar över situationen tror jag det första jag gjorde var att ropa till Jonas: "Hur kunde ni vara så oförståndiga att ge er ut på isen? Vad skulle ni här och göra?" Medan jag tog de tre-fyra stegen nedför sluttningen på insidan av vallen och började ta av mig jackan och trätofflorna ställde jag några frågor till Jonas, jag måste ju få mina värsta aningar bekräftade: "Är Marianne och Mårten också med här?" "Ja" blev svaret. "Båda två?" "Ja." Därmed hade jag läget klart för mig. Den grymma verkligheten var att Marianne och Mårten båda var i vattnet och redan hade
sjunkit under vattenytan.

Jag hade nu Per liggande raklång ut på isen med ett träflak farmför sig några meter till höger om mig. Jag tänkte inte mycket på vad som var det förståndigaste att göra i denna situation. Jag gick ner i knästående ställning och började krypa ut på alla fyra på isen. Jag minns att jag hastigt vände mig till höger till Per och sa med förtvivlan i rösten: "Per hur ska vi klara detta?" Men jag tror jag hade ögonkontakt med Jonas hela tiden. Min enda tanke var nu att jag genast måste ut till Jonas, han
var ca 12 - 15 m ifrån mig mitt ute i dammen. Om det skulle ske genom att krypa på isen eller simma i vattnet, brydde jag mig inte om. Jag hade ingen respekt för vattnet. Och när jag var ca 2 meter ut från stranden brast isen under mig och jag hamnade i vattnet. På något sätt blev jag då alldeles lugn och kunde åter tänka klart. Jag hade nu förbindelse med rännan och öppet vatten ut till Jonas. Jag vände mig till höger, såg brädflaket som Per höll i. Jag tog ett par simtag i den riktningen och fick tag i flaket. När Jonas såg mig vända mig ifrån honom ropade han åter så hjärtskärande: "Kom och hjälp mig!" "Jag kommer Jonas, Gud hjälper oss!"
tror jag att jag skrek tillbaka. Till Per sa jag "Spring du hem och ring till Brandkåren, Per, jag klarar detta!". Jag minns inte att jag hörde Per yttra ett enda ord på hela tiden. Jag tror han var ganska chockad. Han backade och återvände uppför vallsluttningen. Innan han lämnade oss släpade han dock upp en gammal träbock över vallen och kastade ner den i dammen som flythjälp. Sedan försvann han hemåt för att tillkalla räddningspersonal. Jag beräknar att han lämnade dammen ca kl 12:56.

Jag simmade ut mot Jonas med dörren framför mig. Jag tror jag nådde fram till Jonas på 20 - 30 sekunder. Jag bedömer att det gått ca 1 eller högst 2 minuter från det att jag kom fram till dammen och fick syn på Jonas i vattnet till dess att jag var framme hos honom. Jag hade aldrig en tanke på att vattnet var kallt eller att jag för egen del befann mig i någon fara. Jag tyckte jag hade läget under kontroll. Jag skulle först hjälpa Jonas upp ur vattnet och sedan skulle jag försöka få upp Marianne och Mårten. När jag var framme hos Jonas tog han tag i dörren. Han försökte
först lägga upp armarna på flaket och häva upp överkroppen på den med påföljd att den ända han höll i försvann ner i vattnet. "Du kan nog inte ta dej upp på den, du får hålla fast i den så drar jag dig in till kanten" sa jag. Jonas höll fast med sina frusna fingrar i en tvärslå i ena ändan av dörren, jag höll i andra ändan och simmade baklänges in mot kanten och drog dörren och Jonas efter mig. Jonas hjälpte väl till lite genom att ta simtag med benen. Det måste han ju ha gjort hela tiden när han låg ensam och lyckades hålla huvudet över vattenytan. Tidsberäkningar visar att han hållit sig flytande i vattnet på egen hand åtminstone 8-10 minuter innan jag nådde fram till honom.

Jag vet inte om jag gjorde rätt när jag lät Jonas på egen hand hålla fast i flaket. Om han inte hade orkat utan släppt taget och börjat sjunka hade flaket mellan oss hindrat mig från att snabbt få tag i Jonas och det hade tagit några sekunder innan jag hade kunnat nå fram till honom, tänk om han då redan hade sjunkit så att jag inte kunde få tag i honom.... Jag insåg inte då hur nära Jonas säkert var sin uthållighetsgräns. Själv kände jag inte av några svårigheter att genom simning hålla mig flytande i vattnet och räknade väl med att Jonas därför också skulle klara det. Men jag hade bara tröja och byxor, Jonas hade ytterjacka och stövlar på sig.

Vi lyckades ta oss in till iskanten, ca 2 m från vallen. Här var isen så pass tjock att den inte brast för vår tyngd. Jonas måste upp ur vattnet och upp på isen för att kunna ta sig fram till vallen. Han lyckades få upp armar och överkropp på isen, men sedan var det värre. Jag försökte skjuta på bakifrån, men varje gång jag gav Jonas ett lyft sjönk jag själv tillbaka djupt ner i vattnet. Jonas började bli loj och slö. Han var naturligtvis mycket trött och medtagen. Jag försökte få honom till att jobba på och hjälpa till så mycket som möjligt. "Nu tar vi ett tag till! Nu försöker vi igen!" uppmanade jag honom. Det var viktigt att vi samordnade våra ansträngningar. Jag hade ingen hjälp av brädflaket. Båda mina händer hade jag placerat i ändan på Jonas och jag lät honom sparka ifrån med sina fötter mot mitt bröst. Det var bara genom kraftiga simtag med benen som jag kunde få någon lyftkraft. Till sist fick han upp även midja och höfter på isen och kunde för egen maskin krypa fram till vallen, resa sig och gå upp på den. Uppe på vallen ställde han sig hjälplös och ropade med ganska svag röst "Kom och hjälp!" Det var ju till ingen nytta. Jag sa åt Jonas så här: "Spring du hem och kalla hit Tobias!" Då gav han sig iväg och han försvann ur sikte för mig. Det hade gått några minuter när vi låg i vattnet och kämpade och jag beräknar att tiden hade hunnit fram till ca
13:00 när Jonas småspringande och skakande av köld i sina våta kläder gav sig iväg hemåt.

Nu var jag helt ensam i vattnet i dammen. Jag visste att jag hade mer att göra. Marianne och Mårten ligger här nere på bottnen och måste upp så fort som möjligt. Men vad skulle jag göra? Jag fick tag på flaket igen och simmade tillbaka ut i dammen, ända ut till det ställe där jag tagit hand om Jonas. Jag såg mig omkring, försökte titta ner i vattnet, såg ingenting, inga bubblor någonstans, inget klädesplagg förutom mössan, ingen färgklick någonstans, ingenting. Vad skulle jag göra? Jag har aldrig känt mig så ensam och hjälplös i hela mitt liv. Jag skrek ut min förtvivlan: ömsom "Gud hjälp oss!", ömsom "Marianne och Mårten, var är ni?" Jag tog ett djupt andetag och doppade ner huvudet i vattnet för att undersöka om jag kunde se något. Det kalla vattnet blev en chock för mitt ansikte. Jag kunde inte se någonting i vattnet. Det gick ett par minuter, sedan kom Per tillbaka. Det var nog ganska osammanhängande saker jag ropade till honom då: "Har du ringt? Kommer dom inte snart? Dom har väl båt med sig?" Jag gjorde också klart för honom att Jonas var uppe. Det slutade med att han sa att han skulle gå och ringa igen och gav sig iväg igen. Jag var ensam igen och fortfarande kvar i vattnet. Sedan kom Tobias. Jag förklarade för honom att Marianne och Mårten var kvar i dammen. "Kommer inte
brandkåren snart? Dom hittar väl hit?! Kanske du skulle ta dig ner till vägen och vinka in dom så att dom inte kör fel!" Tobias gav sig iväg igen. Så var jag ensam igen och tiden gick.

Jag upplevde dessa minuter som oändliga. Och vetskapen att Marianne och Mårten låg på bottnen, 3-4 m under vattenytan där jag hjälplös simmade fram och tillbaka, blev fruktansvärt tung. Förnuftsmässigt insåg jag att livet nu höll på att fly ifrån dem, att chanserna blev mindre och mindre. Men det fick inte ske, det fick inte ske! "Gud, varför hjälper du oss inte? Marianne och Mårten, var är ni?" Jag skrek ut min förtvivlan.

Jag var naturligtvis nu farligt avkyld och min omdömesförmåga var mer nedsatt än jag själv insåg. Jag måste se till själv komma upp ur vattnet, medan jag ännu kunde. Jag simmade inåt iskanten och la armarna upp på den. Jag har svårt att nu exakt minnas ordningsföljden och tidsintervallen i vad som sedan hände. David kom med ett par långa plankor och kastade ner dem på isen så att jag kunde få tag i dem. En stund senare kom han med en aluminiumstege. Jag höll då på att försöka ta mig upp på isen men det var svårare än jag hade trott. David nådde mig med stegen och drog upp mig med den. "Tack ska du ha! Nu klarar jag mig" minns jag att jag sa till honom. Jag
tror jag blev liggande ett tag vid kanten och bara vilade. Kanske var
klockan då ca 13:09. I så fall skulle jag ha varit i vattnet ca 15 minuter.

Kl 12:59 fick brandkåren i Höganäs larmet om drunkningsolyckan från Larmcentralen i Malmö. När Per första gången sprang tillbaka från dammen fick han på gårdsplanen tag i David, som vidarebefordrade budet till Karin inne i bostaden. Karin ringde 90000 troligen 12:57 eller 12:58. Brandchefen i Höganäs, Jan Pettersson, fick via sin personsökare information om larmet och gav sig iväg mot Stubbarp samtidigt som en ambulans och en räddningsbil lämnade brandstationen och via Långarödsvägen och Prästavägen körde till Stubbarp. Vid gårdens infart stod Karin och vinkade in dem
så att de direkt kom ut till dammen. Första utryckningsstyrkan var framme vid dammen ca 13:10.

Jag minns att en brandman (det var brandchefen) kom upp på vallen och ner till mig medan jag ännu låg nere vid iskanten och vilade mig. Jag försökte förklara situationen för honom: "Jag har fått upp en pojke, men två nioåringar är kvar i vattnet!" "Är du barnens far?" minns jag att han frågade. "Ja." Sedan sa jag "Ni måste få upp de små! " "Dykare är på väg. Kom upp du, du har gjort vad du kunde, min vän" sa han till mig. Sedan är mina minnesbilder ganska dimmiga. Petersson och en annan brandman tog hand om mig vid var sin sida och ledde mig upp ur dammen till den väntande ambulansen. "Har ni värme på i ambulansen. Vi lägger honom där" hörde jag Petersson säga. Men det kändes så fel att lämna dammen innan Marianne och Mårten var uppe. "Ni måste få upp de små" försökte jag säga men det enda svaret jag fick var "Dykare är på väg". Jag blev lagd i en ambulans. Jag minns att Karin var där. Jag frös så att jag skakade. Karin hjälpte mig få av kläderna och de drog filtar över mig. En andra omgång av utryckningsfordon anlände från Höganäs. En ambulans och en brandbil. På tidningsfotografier efteråt har jag sett att där även fanns en polisbil. När den anlände vet jag inte. När jag var så att jag kunde säga något frågade jag bara: "Har de fått upp dom?" Vad jag fick för svar minns jag inte. Folk passerade utanför ambulansen. Där var aktivitet, det märkte jag. Men jag var ganska omtöcknad.

Brandchefen hade på sin väg till Stubbarp via mobiltelefon kollat med brandstationen i Helsingborg att dykare var larmade och på väg. Från Helsingborg skickades ut en ambulans, en bil med två dykare samt strax därefter akutbilen med en läkare och en sköterska. Akutbilen var ute på annat uppdrag i Påarp och på väg in till Helsingborg. De valde att åka in till lasarettet och hämta upp läkare och sköterska där. Christer Hammarlund, en expert påtryckkammarförsök, dykarsjuka, drunkningsolyckor, var i tjänst den lördagen och stod färdig när akutbilen kom, hämtade upp honom och körde mot Viken.

Ca 13:20 – 13:21 kom dykarna fram. Under färden ut till Viken hade de klätt om och tagit på sig sina dykardräkter. När de hoppade ut mötte Petersson dem och visade dem in i dammen, orienterade dem om läget och pekade ut den troligaste platsen där de kunde finna barnen. Dykarna simmade ut på ytan några meter, gick sedan ner, i rad efter varandra. Den som först kom ner till bottnen fann barnen genast liggande på bottnen sida vid sida. Han tog tag i dem båda, överlämnade den ene till den andre dykaren som nu också kommit ner till samma plats. De ryckte i sambandslinan och steg till ytan. Högst en halv minut hade gått från det att de gick ner i vattnet tills de åter var uppe vid ytan. Då var även doktor Hammarlund och en manlig sköterska på plats. Från vallen tog Hammarlund befälet, uppmanade alla att ta allt lugnt, det fanns ingen orsak till panik. Barnen lades på var sin bår uppe på vallen, där de intuberades och bärbara respiratorer började arbeta. De bars till var sin ambulans. De skulle sakta och under kontrollerade former värmas upp innanåterupplivningsförsök på allvar kunde göras. Det finns en notering på brandstationen i Höganäs, att klockan var 13:24 när det via radio rapporterades att barnen var uppe ur vattnet. Om våra tidsberäkningar i efterhand stämmer, räknar vi med att barnen hade hamnat i vattnet ca kl 12:47 +/- 2 minuter. Det betyder att de hade varit i vattnet i ca 37 minuter. Både Marianne och Mårten hade sina armbandsur på sig, som de fick två år tidigare, på sin 7-årsdag. Mariannes klocka hade en tid varit försvunnen, och vi hade tänkt att till försäkringsbolaget anmäla den som försvunnen, då barnen råkade
hitta den nerpackad i kartongen där Monopolspelet förvarades. Jag ställde hennes klocka då och räknar med att den visade rätt tid inom 1 minut. Detta hände bara 1 eller 2 veckor före den 25. Båda klockorna stannade när de var i vattnet, Mariannes kl 12:49, Mårtens kl 12:53. Min teori är att klockorna, som var s.k. vattenskyddade, klarade att bli utsatta för vatten så länge de var vid ytan, med då barnen sjönk och vattentrycket ökade har vatten trängt in och påverkat de känsliga elektroniska kontakterna och klockorna har stannat.

Jag har brottstycken av vissa bilder i mitt minne. Jag minns att jag ett ögonblick såg Mårten ligga på en bår strax utanför min ambulans. Marianne såg jag inte. Jag minns Barbro komma från avstånd så att jag såg henne genom sidodörren på ambulansen. Hon kom fram till mig, jag räckte ut en arm mot henne.

Barbro hade just kom till platsen, ungefär samtidigt som dykarna fått upp barnen, men hon hade inte helt klart för sig vad som egentligen hänt. När Jonas hade nått hem och kommit in i vårt hus fick han kontakt med Tobias. Han hade rapporterat att Marianne och Mårten var i dammen och att pappa också var där. Bilen stod ju på gården och Tobias var förståndigare än jag och hoppade in bilen och körde med den till dammen. Vårt första samtal med varandra har jag redan återgett. Tobias åkte ju tillbaka igen i bilen och körde upp till 111:an för att visa vägen för utryckningsfordonen. Mycket riktigt kom en räddningsbil och en ambulans körande på 111:an i riktning mot Viken. Tobias vinkade och gjorde tecken åt dem men de körde förbi. De var inställda på att köra fram till korsvägen och sedan Prästavägen ut till platsen. Det gick säkert lika snabbt som att köra vår lilla väg. Det måste ha varit andra utryckningsvågen från Höganäs. När utryckningen kört förbi körde Tobias tillbaka hem och gick in i vårt hus igen. Jonas hade under tiden ringt 90000. Det var sinnesnärvaro! Han kom fram och förklarade så pass väl att Larmcentralen fick klart för sig att det gällde samma olycka som de vid det laget redan fått larm om. När Tobias kom in i huset stod Jonas inne i stora rummet i en stor pöl och försökte dra av sig de våta kläderna. Tobias hjälpte honom lite och sa till honom att duscha
varmt så att han blev uppvärmd. Sedan fick Tobias tag på en nyckel till farmors hus och gick ditin och väckte Barbro. "Jonas är hemma och duschar men Marianne och Mårten är kvar i dammen!" var det besked hon fick. Yrvaken och förvirrad slängde hon på sig några kläder och kom ut i bilen och åkte med när Tobias åter körde mot dammen. Hon såg en massa utryckningsfordon vid dammen, hörde av Tobias att Jonas var välbehållen och fick framme vid dammen se en skymt av Marianne och Mårten och fick ett besked från en av mannarna (doktor Hammarlund) att man arbetade med de små och
att det fortfarande fanns hopp. Hon fick se mig i en ambulans och ägnade sedan all sin uppmärksamhet åt mig. Jag frös så att jag skakade och hade vid det laget också ett hjärtflimmer, och jag hade andningsbesvär. Hon blev upptagen av mig och tänkte hela tiden att de små skulle klara sig. Hon hade ju inte fått information om hur länge de egentligen hade legat under vattnet.

Infärden till lasarettet har delvis fallit bort ur mitt medvetande. Barbro och Karin åkte med i samma bil jag åkte i. Marianne och Mårten var placerade i var sin av de två första bilarna tillsammans med läkaren respektive sköterskan. De treambulanserna körde mot Helsingborg med poliseskort. Ett ögonvittne, grannen Kjell, som kommit till platsen några minuter tidigare har berättat att först körde en polisbil, sedan den första ambulansen, sedan en polisbil, sedan den andra ambulansen, sedan en polisbil och sist den tredje ambulansen, den jag åkte i. Därefter har även akutbilen och bilen med dykarna i lite lugnare tempo lämnat platsen och kört
tillbaka till Helsingborg.

Jag minns något av mina andningssvårigheter och att Karin och Barbro hjälptes åt att få en syrgasmask placerad över mitt ansikte. I bilen fanns endast en besättningsman, föraren. Han gav Karin och Barbro instruktioner hur de skulle starta syrgasflödet medan han körde bilen. Sedan plötsligt var vi inne på lasarettet och jag blev inburen i ett rum där. Jag misstänker att jag vissa stunder var medvetslös under färden.

Kjell och Tobias åkte hem till vår gård och tittade till Jonas. Tobias hjälpte Jonas att få kläder på sig och svepte en filt om honom. Kjell skjutsade in dem till lasarettet.

Tidsföljden i händelserna under eftermiddagen på lasarettet har jag inte helt klart för mig. Barbro var hos mig en kort stund i rummet på akuten där jag lagts, men sedan gick hon till IVA, intensivvårdsavdelningen där man tagit in Marianne och Mårten. Ett stort lag av läkare och sköterskor arbetade intensivt med de båda under eftermiddagen. Jonas och Tobias satt mesta tiden i ett angränsande rum. Jag följde händelserna genom rapporter jag då och då fick, dels genom personal, dels av Barbro som då och då kom in till mig.

För min del koncentrerade man sig på att värma upp mig så fort som möjligt. De tog tempen på mig när jag kommit in, jag hade en kroppstemperatur på 32 grader. De tog ett EKG på mig, men det var svåravläst eftersom jag skakade så. Men jag kände själv att jag hade ett förmaksflimmer. De hjälpte i mig ett par koppar kaffe. Jag frågade vid flera tillfällen sköterskor som kom in i rummet: "Lever de?" Jag minns åtminstone ett sådant tillfälle, en sköterska kom in i rummet, jag ställde frågan, hon såg på mig, det dröjde innan jag fick svar: "De arbetar med dem". Jag tyckte
att hennes fördröjda svar var ett klart: Hoppet är ute! Jag grät, minns jag, jag talade osammanhängande om isens tjocklek och annat. Jag måste ha gett ett förvirrat intryck.

Karin stannade kvar på lasarettet och var till hands det mesta av eftermiddagen. Hon hjälpte Barbro att ringa till Jörgen och mina syskon och lät dem där få reda på vad son hänt. Farmor nåddes också med ett bud.

Efter någon timme blev jag flyttad till en annat rum, min temp. hade stigit till 36 och jag kände mig bättre. Jag fick ytterligare något varmt att dricka. En stund senare kom Jörgen, Pernilla och de andra till mitt rum. Det var nog nära kl 16. På frågan som vi alla hade: "Lever de??" fick vi ännu bara det ovissa svaret: "Läkarna arbetar med dem." Inombords ropade vi till Gud. Men jag vill minnas att jag för min del, som upplevat den oändligt långa tiden då de legat på bottnen under vattnet i
dammen, redan innerst inne insåg vilken utgången måste bli.

Det var annorlunda för Barbro. Hon har berättat att hon länge under eftermiddagen hade ett verkligt hopp att våra tvillingar skulle bli räddade till livet. Hon fick stundtals vara med inne i rummet där läkarna arbetade med upplivningsförsöken. Hon stod där och riktigt försökte "dra" dem tillbaka.

En sjukhuspräst kom. Han sa några ord och höll sig sedan hos oss. Barbro gick tillbaka till IVA och var hos Marianne och Mårten. Nästa gång de andra kom tillbaka till mig var det för att tala om att Marianne hade gått över gränsen till evigheten. Man hade tvingats att ge upp hoppet om henne, hon "svarade" aldrig på återupplivningsförsöken. Jag tror detta var mellan kl. 17 och 18. För Mårtens del hade man ännu ett litet hopp. Jag fick tillåtelse att lämna min säng. Man hittade ett par byxor till mig och så gick vi alla tillsammans till IVA. Vi fick alla gå in i rummet där de låg, Barbro och jag, Jörgen, Pernilla, Tobias och Jonas, samt pastorn. Marianne på en säng till höger, Mårten till vänster. Vi samlades först kring Mariannes bädd. Vi grät. O så rar hon var. Huvudet vänt lite till höger, håret lite rufsigt, men samlat i en svans, sammanhållen med en liten ring. Ett leende på läpparna. Fin färg på kinderna. Apparaterna kring henne var avstängda.

Kring Mårtens bädd var det ännu full aktivitet, apparaterna arbetade. Temperaturen kunde avläsas på en skärm. Vid ena sidan stod en läkare och tryckte rytmiskt på hans bröst, vid andra en annan läkare, och flera sköterskor däromkring. Mårten låg med slutna ögon. Fin färg i ansiktet, men inga livstecken. Vid ett tillfälle, tidigare, hade hans hjärta haft en svag aktivitet. Allt hopp var ännu inte ute.

Vi blev sedan eskorterade till ett väntrum bredvid. Där fanns fortfarande Karin kvar. Man skulle göra i ordning och rulla in Marianne i ett särskilt rum därintill. Efter en stund var det klart, vi fick gå in där. Ett fint rum med dämpad belysning, levande ljus, ett litet altare. Marianne låg på en fin bädd, huvudet fortfarande vridet en aning till höger, ett leende på läpparna. Vi satt omkring henne.

Efter en stund kom läkarna in till oss. De stod tysta vid väggen. Sedan sa Christer Hammarlund: "Mårten följer Marianne."

Även Mårten rullades in i samma rum och ställdes bredvid Marianne. Vi satt där hos dem en lång stund. Vi smekte deras huvuden och deras händer. De var så fina. Mårten med halvöppen mun, liksom ett försiktigt begynnande leende, med huvudet riktat rakt upp i taket, Marianne med mera öppen mun, hon hade hunnit längre i sitt leende. Precis som de var i livet. Hon bejakande allt hon mötte meddetsamma, utan betänkligheter, han mera försiktig och prövande men samtidigt mera målmedveten. Sådana var de också nu där de låg i skymningen i det lilla rummet med levande ljus. När de föddes för nio år sedan följdes de åt, hon först, sedan han. När deras korta jordeliv så hastigt tog slut följdes de åt också, hon först, sedan han. I all sorgen har det ändå varit en lisa, att de fick följas åt. De var våra kära tvillingar. De hörde ihop, Marianne och Mårten.

Det är flera små detaljer som tyder på att Marianne blev någon minut före Mårten i döden. Marianne var något magrare och lättare: hon har rimligen avkylts snabbare. Jonas säger att han såg en skymt av Mårten i vattnet, Marianne såg han inte. Mårten var i somras den flitigaste av de två till att försöka lära sig några simtag. Kanske han har hållit sig uppe vid ytan några sekunder, medan Marianne genast sjönk. Mariannes klocka har stannat på 12:49, Mårtens på 12:53. Mårtens hjärta hade vid läkarnas arbete vid ett tillfälle flimrat till en liten aning, men Marianne hade
aldrig visat något som helst livstecken. Läkarna gav upp hoppet om Mårten sist. Barbro har sagt efteråt att hon under eftermiddagen hade en förnimmelse av att Mårten vara närmare, Marianne mera avlägsen.

Vi måste ju lämna Marianne och Mårten där i det fina lilla rummet, de behövde inte oss längre. Det märkliga var att mitt hjärtflimmer hade slagit om av sig själv någon gång där under kvällen. Mitt hjärta slog åter normalt och jag fick lämna lasarettet tillsammans med de andra. Vi packade in oss i Pernillas mammas bil och körde sakta hemåt mot Brännan. Det hade blivit mildare och det var ganska halt och dimmigt på kvällen. Oerhört tacksamma var vi att finna att det lyste i vårt hus. Laila, Rickard
och Sara var där och tog emot oss. Vi slapp komma hem till ett mörkt tomt hus. Middagen var avdukad från bordet. Vattenpölarna på golvet som Jonas lämnat efter sig var upptorkade. Någon hade tagit hem min cykel, min jacka och mina tofflor. Mina våta kläder hade vi med oss hem i en plastsäck.

Jonas sov nere i vårt rum den natten. Barbro och jag sov inte den natten. Vi ropade "varför?" till Gud.

På morgonen på söndagen när det började ljusna tog jag morgonrocken utanpå pyjamasen och gick ut. Högljutt klagade jag min nöd och sorg. Jag måste erkänna att det var mest anklagelser mot vår himmelske Far. "Varför? Varför fick vi inte behålla dem? Varför hjälpte Du oss inte?". Jag grät och tårarna rann. Sakta gick jag mot dammen. Jag kunde inte låta bli. Morgongryningen var disig. Jag kom fram till dammen, gick uppför vallen, tittade ner i dammen. Blidväder nu, men fortfarande var den till största delen istäckt. Ännu syntes vaken där djupet plötsligt hade öppnat sig under
barnen. Ännu syntes rännan där Jonas och jag tillsammans kämpat. Av en svag nordlig vind hade två mössor flutit in till den närmaste stranden. En stickad blå-grön mössa som det stod Föreningsbanken på, Mariannes eller Mårtens, de hade likadana mössor. Och så min, som jag tappat då jag hjälpte upp Jonas ur vattnet. Jag tog hand om mössorna, gick hela rundan runt dammen och gick hemåt. På hemvägen hämtade jag morgontidningarna ur postlådan. Stora rubriker på förstasidorna. Så ofattbart att rubrikerna gäller våra tvillingar.

Nästföljande lördag skulle de ha fyllt nio år.

Sommarjobb: Potatisplockning

Jag är uppvuxen med fötterna i den svarta lätta myllan i Kullabygden. Med närheten till Öresund. Jorden var lätt, sandblandad men ändå mullrik. Och den lämpade sig för potatisodling. Färskpotatis, eller tidig potatis som det hette då. Den skulle vara färdig till midsommar, det var viktigt. Endast någon vecka efter att sommarlovet hade börjat var det dags att ta fram potatissprätten. En rad i taget kördes upp. Och så låg vi där och kröp i den fuktiga varma jorden och plockade upp de små vita knölarna i enekorgar som tömdes i potatislådor av trä som rymde 40 kg. Lite senare gick man över till 30 kg i lådorna. För längre sedan lär det ha varit 50 kg i varje låda. När jag själv blev potatisodlare på 80-talet var det 25 kg i kartong som gällde. Strävandena efter en bättre arbetsmiljö och mindre slit för att skona ryggar har efter hand minskat emballagets storlek. Men nu är det 50-tal.

Vi arbetade två och två. Flyttade tillsammans korgen en bit fram längs ett oplockat avsnitt i raden av nyuppsprätt potatis. Den ene gick tillbaka dit man nått vid förra flyttet, den andre gick framåt ett lagom stycke. Så föll vi på knä, som till bön, och kröp sakta mot varandra. Korgen hade man emellan sig och man arbetade sig allt närmare varandra under det att pantofflorna krafsades upp och kastades i korgen. Man skulle helst nå fram till korgen samtidigt, och då var det dags att mödosamt resa sig upp, ta tag i var sin grepe i korgen och göra ett nytt flytt. Så måste det gå till. Om några nyanställda skolungdomar försökte arbeta på ett annat sätt t.ex. genom att börja framme vid korgen och arbeta sig bakåt, kom strax far och tillrättavisade dem. Inte fick man plocka potatis hur som helst. Det måste ske på det gamla beprövade sättet.

Ofta var vi tre eller kanske fyra par som på detta sätt delade upp potatisraden mellan oss, vi syskon, både töser och pågar, och några anställda daglönare, oftast tanter från Lerberget. Hela raden kunde vara 100 meter lång, varje par fick då 25 – 30 meter att avverka. Det fick inte ta alltför många minuter att bli färdig med raddelen man var tilldelad. Helst skulle alla vara färdiga ungefär samtidigt, eftersläntrare ställde till det för de andra. När raden var färdigplockad skulle de fyllda korgarna bäras till en uppsamlingsplats mitt på åkern där korgarna tömdes i lådorna. Vikten kontrollerades på en decimalvåg, överst i lådan täckte man med grön potatisblast för att skydda de nyupptagna känsliga knölarna mot solljus och uttorkning. Det var oftast far som stod för detta. Lådorna lastades på den fyrhjuliga planvagnen, som vi sa. På var låda skulle ett litet kort spikas fast som berättade att potatisen kom från odlare nr 157 i Mjöhultstraktens Potatisodlarförening.

Det kunde bli en kort paus innan traktorn med N.-E. vid ratten åter kom puttrande med tillkopplad sprätt och blottlade nästa sträng av vita knölar. Det var alltid N.-E. som satt på traktorn. Potatissprätten var, liksom de flesta av våra jordbruksredskap vid den här tiden, från början avsedd att dragas av häst och sedan ombyggd till traktorbogsering när den första traktorn kom till gården och den sista hästen var borta. Och denna ombyggnad var ganska enkel: Skaklar och krok för hammel ersattes med en kort stång med lämplig klyka som med bult eller sprint kunde kopplas till traktorns drag.

Sprätten gick på två hjul, ett på vardera sidan av potatisraden. Hjulen var försedda med rejäla dubbar för att förhindra slirning i den lösa joeden. Framför hjulen var monterad ett något buktat horisontellt skär, som gick under potatisplantorna i den uppkupade kammen. Skäret måste gå fram på tillräckligt djup så att det inte skar sönder knölarna. Bakom skäret satt ett tvärställt kasthjul, drivet via ett kugghjulspaket, inkapslat i ett oljebad, från maskinens hjul. På kasthjulet var monterat ett antal radiellt utstrålande fingrar av järntenar som kastade jord, blast och knölar vinkelrätt åt sidan. Hjulet sprätte helt enkelt jorden och allt annat åt sidan. Var hastigheten rätt avpassad hamnade blasten längst bort, sedan potatisknölarna ovan på marken och närmast raden endast jorden, som var mest trögrörlig. Men visst måste man också krafsa och gräva i jorden för att hitta alla potatisar som fortfarande låg gömda i den fuktiga mörka nysprättade jorden. Men den jorden var i alla fall mjuk och luftig.

Hela förmiddagen plockade vi potatis. För en 10-åring var det en evighet. Men solen sken oftast (vid regn var det ingen potatisplockning), fåglarna kvittrade och det var ändå inte så illa. R., O. och jag tog av oss skjortorna och solade överkroppen. Jag var den som fick den mörkaste och vackraste solbrännan, tyckte jag själv. Far tog aldrig av sig skjortan. Han hade bonnabränna, han var mörk som en afrikan på händer och armar upp till armbågarna. Han kavlade upp skjortärmarna till armbågen. På överarmarna, rygg och bröst var han kritvit.

Och så hade vi förmiddagskaffet att se fram emot. Klockan 9 prick, eller om det var halv tio. Om inte mor själv var med i potatisstycket kunde det hända att hon kom med kaffekorg, saft och smörgås till oss alla. Inget var ljuvligare än dessa stunder då vi slog oss ner vid åkerkanten, klagade lite för mor över vedermödorna, tetades lite med varandra, skröt om hur duktiga vi var och halvt på skämt och halvt på allvar angav varandra för fusk i pärera’n. Både mor och far var där. Skörden gick bra. Potatispriset var hyfsat. Den hemkokta rabarbersaften smakade underbart.

Vid middagstid lastades de fyllda lådorna på vagnen och kördes med traktor till Ingelsträde, närmsta stationssamhälle, där de lastades på en järnvagnsvagn som skulle till Stockholm. Det var stockholmarna som skulle njuta frukterna av vår möda i potatisåkern.

Hade vi tur fick vi svalka oss i Öresunds salta vatten redan på eftermiddagen. Men oftast var det något annat arbete som väntade på eftermiddagen: Betstycket skulle hackas, rad upp och rad ner, oändliga föreföll de för en tio-tolvåring. Eller fanns det nyslaget gräs som skulle hässjas, eller, lite senare på sommaren, skulle höet köras in. Då fick badet i Öresund tillsammans med syskonen vänta till kvällen. Ofta passade vi på mellan arbetets slut på kvällen och kvällsmaten. Det var då far och N.-E. skötte om, dvs. mjölkade koorna, och fodrade dem och grisarna. Det var lite synd om N.-E. som inte fick tid att bada.

Men varenda förmiddag nästan hela sommaren var det potatisplockning. Det är så jag minns barndomens somrar. Och den svarta myllan. Ibland övergick potatisplockandet i att gräva i myllan, låta den rinna mellan fingrarna, hölja en potatis med en pyramid av jord, platta till, låta den bli en pyramid i Egypten, låta fantasin dra iväg. När som helst kan jag minnas doften från jorden, från den vissnande potatisblasten. Och de blottade vita knölarna, som bara kroppsdelar som ännu inte solbränts och fått färg. Lukten av potatisplockarnas svett och den brytande doften av gummihandskar fanns också där.

För tioåringen var det ett monotont och gränslöst tråkigt arbete. Förmiddagens timmar malde fram i snigelfart och uppmuntran var det endast mor som förstod att barn behöver. Nej, jag minns en bisarr dialog: Hanna, en av tanterna från Lerberget som kom och plockade potatis var förmiddag för 2 kronor i timmen, försökte muntra upp oss en gång. ”Vet ni hur tjugo frågor går till?” Nej de visste vi nog inte riktigt. ”Jo, jag hörde på tjugo frågor igår i radion. Det är något som tillhör både växtriket och djurriket samtidigt som det egentligen inte är någonting alls. Kan ni gissa vad det är?” Det tog mer än tjugo frågor att komma fram till råtthål, som var det rätta svaret. Men töserna, storasystrar som hade fått mer inblick i de vuxnas värld och sätt att tänka, lyckades komma en bit på väg. Sedan fortsatte frågesporten och hjälpte oss fördriva någon tråkig timme i potatisstycket. Föremålen vi sökte blev lite mer konkreta: Potatis, traktor, ogräs, sten, kanske någon kom på ordet moln efter att ha legat på rygg den korta stund man barmhärtigt fick på sig att pausa från det att en rad var färdigplockad tills nästa blev uppsprätt.

Inte bara de soliga dagarna fastnade i minnet. Dagar då blåsten pinade värmen ur kroppen och fick näsan att droppa fick inte hindra arbetet på åkrarna. Plikten var given: Klockan åtta ska ni vara uppe, ha ätit morgonmat och vara ute. Vinden drev träden i allén så att de alltid lutade åt öster. Vindarna kom från väster, från havet. Den svarta myllan kunde bli trösten, när det inte lönade sig att klaga, inte hjälpte att gråta, när det var fåfängt att längta bort eller in till böckerna. Myllan var svart, den var barmhärtigt mjuk och lättbearbetad. Den var också stenrik. Man kunde förkorta betraderna med att räkna hur många hacktag man i medeltal tog mellan varje gång hackan träffade en sten.

En sommar på 50-talet var särskilt regnig och kall. Det blev inte många baddagar. Men för mig var det simskola den sommaren. Det var givetvis ett välkommet avbrott från potatisträlandet att vid niotiden på förmiddagen få hoppa på cykeln och ge sig iväg till simskolan vid hamnen i Viken. Men miljön var främmande, jag kände inte vikenbarnen eftersom jag gick i skola i Lerberget. Jag var mager och spinkig och hade inget självförtroende bland de djärvare barnen från byn. Och det var för det mesta kyligt och blåsigt. Inte lärde jag mig simma den sommaren. Vattnet var ett skrämmande element. Motvilligt måste jag anmäla mig till simskolan igen året därpå. Det var mor som drev på. Vad fanns det för överlevnadsinstinkt i henne som sa att det var viktigt att jag verkligen lärde mig simma ordentligt? Och den sommaren gick allting mycket lättare. Jag hade vuxit ordentligt under det gångna året, var inte längre fullt lika spinkig, var mindre rädd för vattnet. Det var en annan simlärare som gjorde att det kändes roligt, och där var också några klasskamrater som deltog, jag kände sig mindre ensam. Vid kursens slut kunde jag simma 50 meter och jag fick motta ett märke vid avslutningshögtiden.
2009-11-14.

Rosenius och färskpotatis

Visst går ofta mina tankar till tider som flytt. Och mer ju äldre jag blir. Det är mångomvittnat att gamla människor lever mer i sina gamla minnen än i nuet. Vi glömmer mycket, men mest det som hände igår, eller förra året. Det som finns kvar av barn och ungdom sitter i orubbat bo. Men om det verkligen är ”så gärna” som Runeberg låter Fänrik Stål säga vet jag inte. För gamla minnen kan vara plågsamma. Inte bara ljuva. Tankarna och minnena finns där, oavsett om vi gillar dem eller inte. Man styr inte över sina tankar, undringar och frågor.

Jag tänker mycket på far. Även på mor, men just nu är jag inne i en period då jag tänker mest på far; kanske därför att min relation till far är mer problematisk än den till mor. Jag vet alldeles för lite om far. Och jag tror det gäller även för mina syskon. Ingen av oss vet särskilt mycket om far. Möjligen vet mina äldre syskon lite mer än jag. Far stängde till om sig. Han berättade inget eller mycket lite om sig själv, om sin ungdom och barndom. Det jag vet om fars tidiga år, hans uppväxt och hans föräldrar har jag hört av mor. Hur var fars barndom? Hur såg hans lekar och drömmar ut? Hur var hans relation till sin far; till sin mor? Och till sina syskon? Far hade en fem år äldre syster, Nanna. Hur var deras relation i hemmet? Som vuxna var Nannas och fars relation tämligen sval. Det kunde jag själv se och höra. Jag bevittnade en gång ett gräl mellan far och faster Nanna. Nanna blev barnmorska och dog 1960 i cancer, 60 år gammal.

Och far hade en bror, Martin. Vad vet jag om Martin? Egentligen endast att han dog i lunginflammation i 20-årsåldern. Han låg i militärtjänst, blev sjuk och dog. Han var vid regementet i Helsingborg. Hur länge var han sjuk? Dog han hemma, på lasarettet eller på regementet? Hur var hans begravning i Viken? Vad sa bröderna till varandra sista gången de sågs? Jag vet inte. Martin var ett par år äldre än far. Far var yngst, lillebror. Hur såg brödernas gemensamma uppväxt i hemmet i Brännan ut? De bör rimligen stått varandra närmare än far och Nanna. Hur lekte de tillsammans? Gjorde de hyss tillsammans, bråkade ibland och var bästa vänner för det mesta? Pratade de med varandra om framtiden i Brännan? Var de klara över vem av dem som skulle bli bonde och ta över gården och vem av dem som skulle göra något annat? Martins hastiga död måste ha satt djupa spår i far. Kunde han någonsin prata om sin sorg? Fick han tillfälle att bearbeta den? Pratade han någon gång med en präst eller med en predikant? Kunde han prata med sin mor och far om Martin?

När far ett par år senare mönstrade in till militärtjänstgöring på samma regemente måste han ha tänkt mycket på sin bror. För att inte tala om vad som måste ha rört sig i hans hjärna när han också blev sjuk. I lunginflammation. Far blev frikallad från värnplikten. Och han blev frisk igen. Spelade broderns öde någon roll i frikallningsbeslutet? Militärledningen ville kanske inte ha på sitt samvete att båda sönerna skulle dö under sin militära tid. Hur uppfattade far sin korta karriär i kronans tjänst? Hur påverkade den hans inställning till det militära? Jag vet inte. Många år senare hade jag en konflikt med far när jag kom hem med några pacifistiska pamfletter jag fått av en kanadensisk radikalpacifist som besökte gymnasiet i Helsingborg. Jag var ganska påverkad. Men far tog avstånd. Hans bärande argument var att Jehovas vittnen var vapenvägrare. Och man kunde inte vara som dem. Vill du göra som de? Men det är en helt annan historia som jag säkert återkommer till.

Fler frågor tränger sig på. Hur var den andliga atmosfären i fars hem? Hur såg deras tro ut? När blev far en troende kristen? Var han troende allt sedan barndomen, utan bestämd början eller hade han en omvändelseupplevelse? Är det någon av mina syskon som vet? Jag vet inte. För far pratade eller berättade aldrig om sådant. Och det är något av det mest märkliga och gåtfulla hos far. Han pratade aldrig om sin tro, om Gud, om kristendom, om Jesus. Och ändå var det detta som betydde mest för honom; det som genomsyrade hela hans liv. Han var en djupt övertygad kristen. Han trodde på allt i bibeln bokstavligen. Han var djupt engagerad i den rosenianska väckelserörelsen, med i Bibeltrogna Vänner, fick så småningom förtroendeuppdrag både lokalt i missionsföreningen och regionalt. Han var mån om att ta hela familjen med på predikningar och missionsmöten. Praktiskt taget varenda söndag var vi närvarande vid en predikan eller ett större missionsmöte. Vi kunde färdas ganska långt i vår lilla bil för att komma med och ”höra Guds Ord”. Men hemma kunde inte far prata om detta som ju rimligen låg honom närmast om hjärtat. Här besannades åter det jag hörde mor säga om far: Ett högtidligt tal i ett missionshus inför många åhörare kan han hålla, men prata hemma det kan han inte. Hemma var far tyst. Han svarade nätt och jämnt på tilltal, och då endast så mycket som behövdes. Någon enstaka gång kunde han vara lite mer språksam men då endast om vardagliga ting. Det var sällsynt och det handlade inte om religion eller tro. Jag kände att mor ofta led av fars tillknäppthet. Mor var mycket social och hade stort behov av att prata med vänner och bekanta. Samtalet med barnen stod hon för. Via telefon uppehöll hon också nära samtalskontakt med ett antal väninnor och sina systrar. Och sin mor, min mormor, som levde i 92 år. Hon var född 1887 och dog 1979.

Men nu gäller det far. Han var söndagsskollärare. I Rödmossens missionshus höll han var söndagsförmiddag (klockan 10 – 11) en genomgång av en bibeltext för ett antal barn. För mig och mina syskon var det obligatorisk närvaro. Och här kunde han i någon mån sätta ord på sin tro och sin relation till Gud. Han talade över texten, ungefär som en predikant, men försökte göra det begripligt och tillgängligt för barn. Han ställde frågor och vi fick svara. Inför söndagsskolan skulle man också lära sig en liten minnesvers utantill och så blev vi förhörda. Vi fick i tur och ordning stå upp och läsa upp minnesversen. Om någon stakade sig eller inte kunde blev det naturligtvis inga påföljder; man blev hjälpt på traven och kunde man ändå inte, fick man sätta sig ner och turen gick till nästa barn i bänken. Man kan säga att det var här far kom närmast rollen att för sina egna barn berätta om sin tro och föra den vidare till oss. Och vi anammade naturligtvis den. Och på köpet fick vi inställningen att tro på Gud och kristendom är något så stort och heligt att man inte pratar om det lättvindigt eller i vardagslag. Det lärde vi oss av far.

Men för att nyansera bilden måste jag också berätta om fars högläsning hemma. Om han inte med egna ord ledigt och naturligt kunde berätta om Gud och sin tro så kunde han läsa innantill. Och det var Rosenius Dagbetraktelser som var det självklara valet. Inom Bibeltrogna Vänner var det långt in på det sena nittonhundratalet (70- och 80-talet) mer eller mindre ett måste att läsa Rosenius dagstycke varje dag. Det förekom att predikanter direkt tillhöll och förmanade sina åhörare att inte glömma läsa Rosenius. Dagstycket, som man sa, skulle läsas! Det fanns ju gott om annan andaktslitteratur men den ansågs vara för lättviktig. Det var endast Rosenius utläggningar, skrivna i slutet på 1800-talet, som ansågs hålla måttet. Sedan början på 1990-talet har jag föga kontakt med Bibeltrogna Vänner eller ELM, evangelisk-luthersk mission som det nu heter, men det skulle förvåna mig om inte Rosenius fortfarande har en stark ställning bland de äldre BV:arna. Men jag har svårt att föreställa mig att dagens ungdomar läser hans texter.

Rosenius dagbetraktelser var utdrag ur tidskriften Pietisten som Rosenius redigerade och utgav från 1850-talet och framåt. Det mesta skrev han själv. Han byggde mycket på Luther och hans skrifter och sen fanns det en hel del hernhutiska och pietistiska inslag. Det handlade mycket om synd och syndakännedom, om Guds omutliga krav på människan, om människans oförmåga att fullgöra Guds fordringar på oss. Det var den ena sidan. Den andra handlade om nåden i Kristus. Jesus har i vårt ställe gjort allt som behövs för att blidka Gud, han lät sig korfästas för att försona våra synder och för Jesus skull förlåter Gud alla våra synder villkorslöst. Och den som i tro tar emot denna förlåtelse räknas som Guds barn och är på väg till himlen. Den som aktivt föraktar Guds nåd, eller bara passivt inte bryr sig, är på väg till helvetet.

En dagbetraktelse hos Rosenius inleds med ett bibelcitat. Sedan följer en utläggning på ungefär en och en halv sida. Texten avslutas med en sång- eller psalmvers. Rosenius skrev långa och krångliga meningar. Far läste med högtidlig och entonig röst. Det säger sig nästan självt att det inte var särskilt tilltalande för barn. När far efter den gemensamma kvällsmåltiden tog fram boken visste man vad som gällde: Sitta tyst och stilla och lida en nästan oändlig tid. Boken låg alltid på byrån som stod i hörnet i rummet som användes som matplats. Vi kallade det rummet för vardagsrummet. Det vi kallade matrummet, det största rummet i huset, användes i praktiken som vardagsrum. Där dukades det bara vid högtidliga tillfällen, när vi hade gäster.

När far tog fram boken och började läsa började mina tankar vandra. Läsningen kan inte ha tagit så förfärligt många minuter men för ett barn var det en oändlig tid och det var liksom nödvändigt att hitta något att sysselsätta tankarna med. Och det var inte särskilt svårt för en med livlig fantasi. Man kunde gå genom dagens lekar, vad som hänt i skolan, eller tänka på vad som helst. Och plötsligt vände far på sidan i boken och då visste man att mer än hälften var avklarat. Efter en stund gjorde han en kort paus, och sedan ändrades rösten och blev en aning skanderande: Nu var han framme vid versen och det var nästan slut! Till sist knäppte vi alla händerna och vi läste Fader Vår gemensamt varefter far ensam läste välsignelsen. Sedan läste vi tackbönen för maten: Tack gode Gud för maten, amen. Sedan fick man gå från bordet.

Men denna husandakt väcker frågor. Jag menar mig ha i minne att den dagliga roseniusläsningen hade avbrott. Under perioder, som jag upplever som ganska långa, kanske flera månader, förekom det ingen läsning alls. Jag vet inte vad detta berodde på. Fanns det ett motstånd hos far att ägna sig åt högläsning inför sin familj, en olust han måste övervinna? Hade han perioder av tvivel? Jag har en känsla av att mor vid något eller några tillfällen tog initiativ till läsningen. Hon uppmanade honom att ta boken. Och då gjorde han det. Men jag har en stark känsla av att han hade skuldkänslor för perioder av uteblivna husandakter. Sedan kunde en period följa då det blev läsning varje kväll. Nå, varje kväll blev det ju inte alltid. Det kunde hända att far hade förhinder. Inte sällan skulle han vara på sammanträde på kvällen, oftast klockan 19. Då blev det snärjigt med kvällsmaten, han skulle klä om i kostym och ge sig iväg i tid. Då blev det ingen läsning. De tider på året då det var brådska i jordbruket kunde det också hända att läsningen fick anstå. På våren när betor skulle gallras och hackas, grödor skulle ogräsrensas eller ha ett kvävetillskott i form av kalksalpeter gick far ofta ut även efter kvällsmaten och arbetade till mörkrets inbrott.

Far var bonde. Om av eget val eller därför att det inte fanns någon annan naturlig arvtagare till stället i Brännan är svårt att säga. Var det först meningen att Martin skulle bli bonde, men vid hans frånfälle fanns det ingen annan än far? Far var intellektuellt begåvad. Jag har hört, troligen av mor, att han hade fått sin begåvning av sin mor, Ida. Hon ska ha varit intelligent och bestämd. Varav man väl kan dra slutsatsen att hennes man, Janne, hamnade i hennes skugga i dessa avseenden. Jag undrar ofta i vilket yrke far hade hamnat om han hade fått möjlighet att fortsätta sin skolgång och utbilda sig. Jag tror att han hade kunnat bli bankkamrer eller något liknande. Han var intresserad av siffror och bokföring, han var en mästare i huvudräkning, en förmåga som N.-E. ärvde, och där han nog rent av överglänste far. (Huvudräkning har inte varit någon stark sida hos mig; jag är snarare bra på matematisk analys och logik). För inte länge sedan, när vi syskon var samlade och vi just hade uppe frågan om vad far skulle ha ägnat sig åt om han inte blivit bonde, sa O. att han trodde att far gärna hade blivit busschaufför, ett påstående som förvånade mig. Men O. menade sig ha minne av att far en gång sagt något sådant. Och far var en bra bilförare, om än inte det minsta motorintresserad. Men man behöver inte vara särskilt motorintresserad för att vara bra bilförare, det hoppas jag både O. och jag är bevis på. Far var nog mest intresserad av växtodlingen, mindre av djuren. Ändå ägnade han sin mesta tid åt att sköta kor och grisar. Och hur många bönder har inte gjort det? Det är djuren som ger de regelbundna inkomsterna. Men far var ingen utpräglad djurvän och hade inte särskilt gott handlag med djuren. Han kunde domdera och ryta åt kor eller grisar som inte uppförde sig som han önskade. Därmed inte sagt att han var elak mot djuren. Han slog dem inte, och han kunde klappa om dem och klia dem bakom örat.

Far var odlare. I Brännan var det lätta jordar som lämpade sig för grönsaker och potatis. Han började tidigt odla färskpotatis. Redan på 30-talet tror jag. Då var det en nymodighet att skörda nypotatis tidigt, långt innan knölarna växt färdigt och mognat. Stockholmarna hade upptäckt vilken delikatess nyskördad färskpotatis är och det blev snart modernt att den skulle premiärätas vid midsommar. Och Kullabygdens potatisodlare var redo att förse Stockholm med delikatessen. Potatisodlarföreningar bildades och man ordnade gemensamma lastningar av järnvägsvagnar. Far var medlem i Mjöhultstraktens Potatisodlarförening som lastade färskpotatis vid stationen i Ingelsträde. Han hade medlemsnummer 157. Tidig eftermiddag skulle vagnen eller vagnarna vara färdiglastade och påföljande morgon var potatislådorna i butikerna i Stockholm. Verksamheten började någon gång före midsommar och pågick under högsommaren, kanske en bit in i augusti. Och priserna kunder vara goda i början av säsongen. Jag ska en annan gång berätta hur jag upplevde sommarloven med idel potatisplockning på schemat.

Far odlade också grönsaker: blomkål, vitkål, morötter, kålrötter, purjo, grönkål. Jag tror dessa odlingar var hans största intresse som bonde. Grönkål planterade vi som en andra gröda efter färskpotatis. Då kunde den skördas lagom till jul.
I Brännan hängde på en vägg, på en undanskymd plats, ett inramat diplom. Det hamnade hos mig när vi syskon delade boet efter mor och far. Vi har det trevliga gamla diplomet framme här i Skanör. Det är ett diplom från Kungl. Lantbruksakademien och tilldelat Lantbrukaren Joel Nilsson, Brännan, Viken, belöning ur A. G. Wiréns donationsfond för föredömlig odlargärning. Det är vackert och sirligt textat i numera lite urblekt bläck som skiftar i brungrått och undertecknat Stockholm den 15 oktober 1945 av Carl Beck-Friis, preses och R. Torsson, sekreterare. Vad som är bakgrunden till detta diplom har jag ingen aning om, men jag vill gärna tro att det har med fars engagemang som potatis- och grönsaksodlare att göra. Det går säkert att ta reda på lite mer om bakgrund och orsaker till utmärkelsen och det är en research som jag kanske ska ägna mig åt någon. Där finns förresten en liten anomali i adressen. På den tiden, jag tror fram till någon gång på 50-talet var vår postadress Ingelsträde. Inte förrän senare ändrades den till Viken. Men man kan ju säga att Lantbruksakademien då var mycket framsynta när de skrev diplomet. Jag har inget minne av att jag någonsin hörde far ge någon kommentar till diplomet.

Förfäder i Riseberga

Riseberga är en församling sydväst om Klippan i Skåne. I byn finns kyrkan, som enligt Nationalencyklopedin har ”medeltida ursprung och troligen byggdes om vid 1600-talets slut. Tornet påbyggdes 1707. En korsarm i norr tillkom 1733 och en i söder 1787. Ett stort nytt långhus i öster byggdes 1819-20 varvid koret flyttades till västpartiet”. Församlingen hade 2006 3470 invånare.

Namnet är anspråkslöst. Det avslöjar rakt på sak att det är fråga om risbygd, varken skogsbygd eller slättbygd, inga lättvunna rikedomar, endast möda och arbete, otacksamt slit och släp.
Inom socknen fanns på 1800-talet ett stort antal små byar med gårdar och torp. De har enkla, handfasta och jordnära namn: Backabo, Brohuset, Bäckahuset, Grindhuset, Jordboden, Bonnarp, Kroken, Näbbhuset, Ruggaröd, Smålanden, Stockaryd, Svarvareboden, Värgapet, Östervång. Många av dessa byanamn finns kvar på dagens kartor, andra har försvunnit.

Jag försöker få fram uppgifter om min farfar, Janne Nilsson. Han var född i byn Smålanden, Riseberga, 1866. Så mycket vet jag.

På www.svar.ra.se hittar jag kyrkoböcker från Riseberga.
I husförhörslängd för 1866-1870, del 2, uppslag 620 hittar jag till sist familjen där min farfar Janne, sex år, finns med under
Smålanden No 3, 8 Td avsöndringsjord.

(född
år, dag, ort; äktenskap
Nils Johannesson 42 28/7 Riseb g. 17/6 65
H. Gunilla Torstens dr 29 29/9 Wedby do
B. Nils (o.ä). 53 28/4 do
Catharina Henriks dr 58 27/2 Riseb
Emma do 60 1/8 do
Janne (Nilsson) 66 29/3 do
Nelly 67 3/12 do
Martin 69 29/4 do
Johanna Sofia 71 30/10 Rb
Katrinas u.ä. barn Sofia Dahl 83 16/9 Rb

Dr. Nils Olsson 53 28/4 Wedby


Inh. Swen Thomasson 25 10/11 Riseb
H. Kristina Svens dr 27 23/3 Perstorp
B. Thomas u.ä. 49 1/9 Riseb
Johanna d:o 51 12/3 d:o
Bengta 57 3/2 d:o
Carolina 60 5/3 d:o
Petronilla 66 24/1 d:o död 20/7 66
Per 68 17/3 d:o


Inh. Dr. Christian Dr??? 35 3/3 Riseb
Inh. Pig. Helena Jöns dr 56 24/3 Wedby Ej confirm
” ” Maria Torstens dr 25 1/4 d:o


Den 23-årige Nils Johannesson (i husförhörslängd för 1892-1897 skrivs efternamnet Johansson; man kan nog anta att fadern hette Johannes) gifte sig alltså 1865 med Gunilla Torstensson, som då var 36 år gammal och redan hade tre barn, Nils (12), Catharina, senare stavat Katrina (7) och Emma (5). Flickorna Catharina och Emma hade efternamnet Henriksdr, men för sonen Nils finns inget efternamn antecknat. Men under familjen Johannesson dyker han upp igen som drängen Nils Olsson, förmodligen ditskriven under senare delen av husförhörslängdens tid.

Man får anta att Gunilla var änka efter en man med namnet Henrik, eftersom hennes döttrar hette Henriksdotter. Men det äldsta barnet, Nils, tycks inte ha haft samme far som sina systrar eftersom han har efternamnet Olsson; föddes medan Gunilla ännu bodde i Wedby som var Gunillas födelsesocken. Det är ju inte heller säkert att hon var gift med Henrik, döttrarnas far; därom ska jag forska ytterligare. Döttrarna Catharina (Katrina) och Emma var födda i Riseberga, så Gunilla med sonen Nils måste ha flyttat till Riseberga senast i januari eller februari 1858; man kan anta att mannen Henrik var bosatt i Riseberga.

Vid 23 års ålder får alltså ynglingen Nils inte bara hustru utan dessutom tre barn att försörja. Tolvåringen Nils får dock snart börja arbeta som dräng på gården. Och gården tycks ha varit ganska välbeställd, 8 tunnland var troligen en för tiden och bygden tämligen stor areal, men hur mycket av detta som var odlad åker är inte lätt att veta.

På Smålanden No 3 fanns även familjen Thomasson (inhyses) samt inhysesdrängen Christian och inhysespigorna Helena och Maria skrivna. Att dessa bodde i samma hus som Gunilla och Nils eller deltog i arbetet på stället är inte så troligt, snarare fanns det ytterligare bostadshus som dessa hyrde. Troligen hade de arbete på annat håll. Kanske förkortningen inh. ska tolkas inhyrda eller inhyres.
I en senare husförhörslängd, 1892-1897, finns ytterligare ett barn till Nils och Gunilla antecknat (inskriven i tabellen ovan), Johanna Sofia, född 1871. Dessutom finns under Katrinas namn inskriven hennes dotter, Sofia, född utom äktenskapet 1883. Som vuxen bodde tydligen Katrina kvar hemma hos föräldrarna, men tydligen bar det sig inte bättre än att hon, 25 år gammal, fick ett barn utan att vara gift. Då var Gunilla 54 år och Nils 41. Efter Sofia finns skrivet, med annan penna och annan handstil efternamnet Dahl. Det tycks som om en man sent omsider tagit på sig faderskapet.

I den senare längden finns inte barnen Nils, Emma, Janne, Nelly eller Martin nämnda. De har alltså lämnat hemmet före 1892. Janne, min farfar, hade t.ex. då flyttat till Viken, där han var dräng på Svanebäck. Jag har för mig att någon eller några av de andra hade flyttat till Amerika.
Om dem ska jag försöka finna ut mer.

Gunilla dog den 31/1 1893, 63 år gammal. Jag ska försöka ta reda på när maken Nils dog.

För flera år sedan gick jag på kyrkogården i Riseberga men kunde inte hitta någon gravsten med namnen Gunilla och Nils Johansson. Varför frågade vi inte far mer om hans farföräldrar? Han måste ju ändå ha hört en hel del av sin far Janne.

Gunilla och Nils var alltså min farfars föräldrar.

Jag har sökt i tidigare husförhörslängder från Riseberga men inte hittat någon Johannes på Smålanden No 3. Jag har också försökt spåra Gunilla i böcker från Vedby , men ännu inte hittat henne där. (
27 oktober 09).


Så långt kom jag i går. I dag har jag tillbringat tre timmar vid datorn med husförhörslängder från Riseberga. Tre fruktbärande timmar, måste jag säga. Jag har hittat förfäder från ytterligare två generationer bakåt.

I husförhörslängd för Riseberga 1861-1865, sidan 603, hittar jag åter Smålanden No 3, ett hemman på 1/8 mantal med åbon Nils Pålsson, född 1803, enkl., som ägare. Längst ner på sidan står följande anteckning:

8 Td af detta hemman är afsöndrat till Tp. Henrik Bengtsson i Sorröd.

Tydligen har en del ( 8 tunnland) av stamhemmanet Smålanden 3 avstyckats omkring 1861 och torparen Henrik Bengtsson i Sorröd har blivit ägare till denna del. Sorröd är en annan by inom Riseberga socken.

På följande sida, 604, finner vi de boende på detta nya hemman;

Smålanden No 3
Ägare af 8 Td afsöndrad jord.

född,
år, dag, ort; äktenskap

Henrik Bengtsson 96 16/10 Oderljunga
Nils Johannesson 42 28/7 Riseb
H. Gunilla Torstens dr, enka 29 29/9 Wedby
B. Nils (o.ä.) 53 28/4 do
Catharina 58 27/2 Riseb
Emma 60 1/8 do




På Gunillas rad står det på högra sidan av uppslaget följande anteckning:
Trolof med Nils Johannesson.

Vid ett senare tillfälle är Henrik Bengtssons rad överstruken och Gunillas epitet är ändrat från enka till hustru. Man får anta att anteckningen om trolovningen med Nils Johannesson skett däremellan.

Min första tanke är att Gunilla varit gift med den betydligt äldre Henrik Bengtsson. Den unge Nils Johannesson, som vi snart ska spåra, har funnits på gården som dräng. Efter Henrik Bengtssons död har Gunilla gift sig med drängen Nils. Det skulle i varje fall förklara varför barnen Catharina och Emma fått efternamnet Henriksdotter.

Men varför Nils Johannesson skrivits in här på en rad mellan Henrik och Gunilla förstår jag inte. När den här längden togs i bruk 1861 måste ju Henrik fortfarande ha varit i livet och Nils bara dräng på stället. Drängar och pigor kommer alltid sist, efter husbondfolk och barn. Här behövs mer forskning.

Jag letar i samma längd och finner Sorröd No 1, torp.



Sidan 559:
född,
år, dag, ort; äktenskap

Henrik Bengtsson 96 16/10 Oderljunga 22/12 57
H. Gunilla Torstens dr 29 29/9 Wedby
B. Nils (o.ä.) 53 28/4 do
Catharina 58 27/2 Riseb
Emma 60 1/8 do


I en kommentarskolumn på högra sidan står antecknat på Gunillas rad:
Fött före äkt. 1 o.ä.b.

I den föregående husförhörslängden, 1856-1861, finns samma noteringar som ovan på Sorröd nr 1. Och dessutom anges att Henrik och Gunilla flyttat in från Vedby 1857. Familjen kommer alltså från Vedby 1857. Henrik lyckas komma över ett torp på Sorröd nr 1. Henrik är 61 år, Gunilla 27. Gunilla har också sonen Nils, 4 år, med sig. Gunilla blir med barn och Henrik gifter sig med henne strax före jul 1857. I februari 1858 föds dottern Catharina. Med all sannolikhet är det Henrik som är fadern. De får ytterligare en dotter, Emma, född 1860.

Sedan förvärvar de 8 tunnland mark från Smålanden nr 3, dit de flyttar i början på 1860-talet. Ungefär då städslar de den 20-årige drängen Nils Johannesson.

Henrik dör i början av 60-talet, möjligen redan 1861.

Jag måste söka i böcker från Vedby för att finna ut mer om Henriks tidigare liv. Var han änkling? Hade han andra barn, som var vuxna när han gifte sig med Gunilla? Kom hon till honom som piga? Varför faller en kvinna i 25-årsåldern för en 33 år äldre gubbe? Men hon hade ett oäkta barn i släptåg och då fick hon kanske nöja sig med vad som stod till buds? När hon sedan blir änka och gifter sig med Nils, tar hon så att säga skadan igen. Nu får hon en man som är 13 år yngre.

Först fortsätter jag i Riseberga och försöker spåra drängen som Gunilla gifte sig med, Nils Johannesson. Det visar sig att han kom från den lilla byn Kroken i Riseberga socken.

Riseberga husförhörslängd 1861-1865,
Sidan 631

Kroken No 1
född,
år, dag, ort
Johannes Nilsson 21 21/2 Riseb
H. Kristina Bengts dr 14 26/2 Örkelljunga
B. Nils 42 28/7 Riseb.

På sonen Nils rad finns en anteckning som är mycket svårtydd, men som kanske kan uttolkas så här:
/oläsl/ 1863 Trolof. med Henriks Gunilla Torstensdr p. 604

Här har vi alltså Nils Johannessons föräldrar (min farfars farfar och farmor): Johannes och Kristina i Kroken!

Och vi får veta att sonen Nils, som ju tjänat som dräng hos Henrik och Gunilla i Smålanden, trolovat sig med änkan Gunilla 1863.

Jag spårar händelserna i Kroken bakåt i tiden. I husförhörslängden 1851-1855 finner jag nya intressanta uppgifter:

Sidan 538 (forts. Kroken No 1)

född,
år, dag, ort

Tp.Enkan Ingar Jönsdr 1778 12/11
Pig. Pernilla ?? 1814 28/7 Wedby
Ihs Johannes Nilsson 1821 21/2
Kristina Bengtsdr 1814 26/2
S. Nils 1842 28/7


Här finner vi familjen Johannes och Kristina med sonen Nils som ”inhysta” hos en torparänka, Ingar Jönsdotter, född 1778. Hur hänger det ihop? Vad har Johannes och Kristina för relation med änkan Ingar, 73 år gammal?

Vi fortsätter bakåt.
Ingen husförhörslängd finns, där Kroken finns med och som har slutåret 1850. Men i längden för 1842-1846 finner jag Kroken på sidan 676. Pigan Pernilla finns inte med men för övrigt är personerna de samma som ovan. Men vi får dessutom veta att Johannes är son till Ingar. Så besvarades den frågan. Dessutom är Ingars födelseort antecknad: Billinge. Samt Kristinas: Örkelljunga, men det visste vi redan.

I längden 1832-1836 hittar vi även Johannes far:
Sidan 1061: Krokens Hus
född,
år, dag, ort

Tp. Nils Jönsson 1777 28/10 Rbga
Hustr. Ingar Jönsdr 1778 12/11 Billinge
Son Johannes 1821 21/2



Här är vi alltså ytterligare en generation tillbaka i tiden. Nils och Ingar Jönsson i Kroken är min farfars farfars föräldrar. Nils Jönsson föddes just idag, den 28 oktober, för 232 år sedan. Tanken svindlar.

Enligt de längder jag funnit dem i har de bara sonen Johannes. De var 43 resp. 42 år när sonen föddes.

En intressant notering finns i längden 1820-1823:
På sidan 240 finner vi Krokens Hus.
På första raden står Nils Jönsson i vanlig ordning.
På andra raden: Pig. (senare överstruket) H. Ingar Jöns Dot.
På tredje raden: Son Johannes.

Ingar har alltså först tjänat som piga hos Nils. Sedan har de gift sig (tidigast 1820). Sonen föddes den 21 februari 1821. Vilken dag de gifte sig finns inte antecknat i längden.


Ur gångna tiders mörker träder skuggorna av mina förfäder fram. Ännu kan jag bara ana konturerna. Mer ljus behövs för att de ska få fastare former. Jag har många frågor men få svar. Vilka var de? Hur såg de ut? Hur bodde de? De var torpare och bönder, pigor och drängar. Deras liv har varit fyllt av arbete, slit och släp. De har bott i enkla stugor.

Fortsättning följer.
(28 oktober 2009).