Sommarjobb: Potatisplockning

Jag är uppvuxen med fötterna i den svarta lätta myllan i Kullabygden. Med närheten till Öresund. Jorden var lätt, sandblandad men ändå mullrik. Och den lämpade sig för potatisodling. Färskpotatis, eller tidig potatis som det hette då. Den skulle vara färdig till midsommar, det var viktigt. Endast någon vecka efter att sommarlovet hade börjat var det dags att ta fram potatissprätten. En rad i taget kördes upp. Och så låg vi där och kröp i den fuktiga varma jorden och plockade upp de små vita knölarna i enekorgar som tömdes i potatislådor av trä som rymde 40 kg. Lite senare gick man över till 30 kg i lådorna. För längre sedan lär det ha varit 50 kg i varje låda. När jag själv blev potatisodlare på 80-talet var det 25 kg i kartong som gällde. Strävandena efter en bättre arbetsmiljö och mindre slit för att skona ryggar har efter hand minskat emballagets storlek. Men nu är det 50-tal.

Vi arbetade två och två. Flyttade tillsammans korgen en bit fram längs ett oplockat avsnitt i raden av nyuppsprätt potatis. Den ene gick tillbaka dit man nått vid förra flyttet, den andre gick framåt ett lagom stycke. Så föll vi på knä, som till bön, och kröp sakta mot varandra. Korgen hade man emellan sig och man arbetade sig allt närmare varandra under det att pantofflorna krafsades upp och kastades i korgen. Man skulle helst nå fram till korgen samtidigt, och då var det dags att mödosamt resa sig upp, ta tag i var sin grepe i korgen och göra ett nytt flytt. Så måste det gå till. Om några nyanställda skolungdomar försökte arbeta på ett annat sätt t.ex. genom att börja framme vid korgen och arbeta sig bakåt, kom strax far och tillrättavisade dem. Inte fick man plocka potatis hur som helst. Det måste ske på det gamla beprövade sättet.

Ofta var vi tre eller kanske fyra par som på detta sätt delade upp potatisraden mellan oss, vi syskon, både töser och pågar, och några anställda daglönare, oftast tanter från Lerberget. Hela raden kunde vara 100 meter lång, varje par fick då 25 – 30 meter att avverka. Det fick inte ta alltför många minuter att bli färdig med raddelen man var tilldelad. Helst skulle alla vara färdiga ungefär samtidigt, eftersläntrare ställde till det för de andra. När raden var färdigplockad skulle de fyllda korgarna bäras till en uppsamlingsplats mitt på åkern där korgarna tömdes i lådorna. Vikten kontrollerades på en decimalvåg, överst i lådan täckte man med grön potatisblast för att skydda de nyupptagna känsliga knölarna mot solljus och uttorkning. Det var oftast far som stod för detta. Lådorna lastades på den fyrhjuliga planvagnen, som vi sa. På var låda skulle ett litet kort spikas fast som berättade att potatisen kom från odlare nr 157 i Mjöhultstraktens Potatisodlarförening.

Det kunde bli en kort paus innan traktorn med N.-E. vid ratten åter kom puttrande med tillkopplad sprätt och blottlade nästa sträng av vita knölar. Det var alltid N.-E. som satt på traktorn. Potatissprätten var, liksom de flesta av våra jordbruksredskap vid den här tiden, från början avsedd att dragas av häst och sedan ombyggd till traktorbogsering när den första traktorn kom till gården och den sista hästen var borta. Och denna ombyggnad var ganska enkel: Skaklar och krok för hammel ersattes med en kort stång med lämplig klyka som med bult eller sprint kunde kopplas till traktorns drag.

Sprätten gick på två hjul, ett på vardera sidan av potatisraden. Hjulen var försedda med rejäla dubbar för att förhindra slirning i den lösa joeden. Framför hjulen var monterad ett något buktat horisontellt skär, som gick under potatisplantorna i den uppkupade kammen. Skäret måste gå fram på tillräckligt djup så att det inte skar sönder knölarna. Bakom skäret satt ett tvärställt kasthjul, drivet via ett kugghjulspaket, inkapslat i ett oljebad, från maskinens hjul. På kasthjulet var monterat ett antal radiellt utstrålande fingrar av järntenar som kastade jord, blast och knölar vinkelrätt åt sidan. Hjulet sprätte helt enkelt jorden och allt annat åt sidan. Var hastigheten rätt avpassad hamnade blasten längst bort, sedan potatisknölarna ovan på marken och närmast raden endast jorden, som var mest trögrörlig. Men visst måste man också krafsa och gräva i jorden för att hitta alla potatisar som fortfarande låg gömda i den fuktiga mörka nysprättade jorden. Men den jorden var i alla fall mjuk och luftig.

Hela förmiddagen plockade vi potatis. För en 10-åring var det en evighet. Men solen sken oftast (vid regn var det ingen potatisplockning), fåglarna kvittrade och det var ändå inte så illa. R., O. och jag tog av oss skjortorna och solade överkroppen. Jag var den som fick den mörkaste och vackraste solbrännan, tyckte jag själv. Far tog aldrig av sig skjortan. Han hade bonnabränna, han var mörk som en afrikan på händer och armar upp till armbågarna. Han kavlade upp skjortärmarna till armbågen. På överarmarna, rygg och bröst var han kritvit.

Och så hade vi förmiddagskaffet att se fram emot. Klockan 9 prick, eller om det var halv tio. Om inte mor själv var med i potatisstycket kunde det hända att hon kom med kaffekorg, saft och smörgås till oss alla. Inget var ljuvligare än dessa stunder då vi slog oss ner vid åkerkanten, klagade lite för mor över vedermödorna, tetades lite med varandra, skröt om hur duktiga vi var och halvt på skämt och halvt på allvar angav varandra för fusk i pärera’n. Både mor och far var där. Skörden gick bra. Potatispriset var hyfsat. Den hemkokta rabarbersaften smakade underbart.

Vid middagstid lastades de fyllda lådorna på vagnen och kördes med traktor till Ingelsträde, närmsta stationssamhälle, där de lastades på en järnvagnsvagn som skulle till Stockholm. Det var stockholmarna som skulle njuta frukterna av vår möda i potatisåkern.

Hade vi tur fick vi svalka oss i Öresunds salta vatten redan på eftermiddagen. Men oftast var det något annat arbete som väntade på eftermiddagen: Betstycket skulle hackas, rad upp och rad ner, oändliga föreföll de för en tio-tolvåring. Eller fanns det nyslaget gräs som skulle hässjas, eller, lite senare på sommaren, skulle höet köras in. Då fick badet i Öresund tillsammans med syskonen vänta till kvällen. Ofta passade vi på mellan arbetets slut på kvällen och kvällsmaten. Det var då far och N.-E. skötte om, dvs. mjölkade koorna, och fodrade dem och grisarna. Det var lite synd om N.-E. som inte fick tid att bada.

Men varenda förmiddag nästan hela sommaren var det potatisplockning. Det är så jag minns barndomens somrar. Och den svarta myllan. Ibland övergick potatisplockandet i att gräva i myllan, låta den rinna mellan fingrarna, hölja en potatis med en pyramid av jord, platta till, låta den bli en pyramid i Egypten, låta fantasin dra iväg. När som helst kan jag minnas doften från jorden, från den vissnande potatisblasten. Och de blottade vita knölarna, som bara kroppsdelar som ännu inte solbränts och fått färg. Lukten av potatisplockarnas svett och den brytande doften av gummihandskar fanns också där.

För tioåringen var det ett monotont och gränslöst tråkigt arbete. Förmiddagens timmar malde fram i snigelfart och uppmuntran var det endast mor som förstod att barn behöver. Nej, jag minns en bisarr dialog: Hanna, en av tanterna från Lerberget som kom och plockade potatis var förmiddag för 2 kronor i timmen, försökte muntra upp oss en gång. ”Vet ni hur tjugo frågor går till?” Nej de visste vi nog inte riktigt. ”Jo, jag hörde på tjugo frågor igår i radion. Det är något som tillhör både växtriket och djurriket samtidigt som det egentligen inte är någonting alls. Kan ni gissa vad det är?” Det tog mer än tjugo frågor att komma fram till råtthål, som var det rätta svaret. Men töserna, storasystrar som hade fått mer inblick i de vuxnas värld och sätt att tänka, lyckades komma en bit på väg. Sedan fortsatte frågesporten och hjälpte oss fördriva någon tråkig timme i potatisstycket. Föremålen vi sökte blev lite mer konkreta: Potatis, traktor, ogräs, sten, kanske någon kom på ordet moln efter att ha legat på rygg den korta stund man barmhärtigt fick på sig att pausa från det att en rad var färdigplockad tills nästa blev uppsprätt.

Inte bara de soliga dagarna fastnade i minnet. Dagar då blåsten pinade värmen ur kroppen och fick näsan att droppa fick inte hindra arbetet på åkrarna. Plikten var given: Klockan åtta ska ni vara uppe, ha ätit morgonmat och vara ute. Vinden drev träden i allén så att de alltid lutade åt öster. Vindarna kom från väster, från havet. Den svarta myllan kunde bli trösten, när det inte lönade sig att klaga, inte hjälpte att gråta, när det var fåfängt att längta bort eller in till böckerna. Myllan var svart, den var barmhärtigt mjuk och lättbearbetad. Den var också stenrik. Man kunde förkorta betraderna med att räkna hur många hacktag man i medeltal tog mellan varje gång hackan träffade en sten.

En sommar på 50-talet var särskilt regnig och kall. Det blev inte många baddagar. Men för mig var det simskola den sommaren. Det var givetvis ett välkommet avbrott från potatisträlandet att vid niotiden på förmiddagen få hoppa på cykeln och ge sig iväg till simskolan vid hamnen i Viken. Men miljön var främmande, jag kände inte vikenbarnen eftersom jag gick i skola i Lerberget. Jag var mager och spinkig och hade inget självförtroende bland de djärvare barnen från byn. Och det var för det mesta kyligt och blåsigt. Inte lärde jag mig simma den sommaren. Vattnet var ett skrämmande element. Motvilligt måste jag anmäla mig till simskolan igen året därpå. Det var mor som drev på. Vad fanns det för överlevnadsinstinkt i henne som sa att det var viktigt att jag verkligen lärde mig simma ordentligt? Och den sommaren gick allting mycket lättare. Jag hade vuxit ordentligt under det gångna året, var inte längre fullt lika spinkig, var mindre rädd för vattnet. Det var en annan simlärare som gjorde att det kändes roligt, och där var också några klasskamrater som deltog, jag kände sig mindre ensam. Vid kursens slut kunde jag simma 50 meter och jag fick motta ett märke vid avslutningshögtiden.
2009-11-14.