Rosenius och färskpotatis

Visst går ofta mina tankar till tider som flytt. Och mer ju äldre jag blir. Det är mångomvittnat att gamla människor lever mer i sina gamla minnen än i nuet. Vi glömmer mycket, men mest det som hände igår, eller förra året. Det som finns kvar av barn och ungdom sitter i orubbat bo. Men om det verkligen är ”så gärna” som Runeberg låter Fänrik Stål säga vet jag inte. För gamla minnen kan vara plågsamma. Inte bara ljuva. Tankarna och minnena finns där, oavsett om vi gillar dem eller inte. Man styr inte över sina tankar, undringar och frågor.

Jag tänker mycket på far. Även på mor, men just nu är jag inne i en period då jag tänker mest på far; kanske därför att min relation till far är mer problematisk än den till mor. Jag vet alldeles för lite om far. Och jag tror det gäller även för mina syskon. Ingen av oss vet särskilt mycket om far. Möjligen vet mina äldre syskon lite mer än jag. Far stängde till om sig. Han berättade inget eller mycket lite om sig själv, om sin ungdom och barndom. Det jag vet om fars tidiga år, hans uppväxt och hans föräldrar har jag hört av mor. Hur var fars barndom? Hur såg hans lekar och drömmar ut? Hur var hans relation till sin far; till sin mor? Och till sina syskon? Far hade en fem år äldre syster, Nanna. Hur var deras relation i hemmet? Som vuxna var Nannas och fars relation tämligen sval. Det kunde jag själv se och höra. Jag bevittnade en gång ett gräl mellan far och faster Nanna. Nanna blev barnmorska och dog 1960 i cancer, 60 år gammal.

Och far hade en bror, Martin. Vad vet jag om Martin? Egentligen endast att han dog i lunginflammation i 20-årsåldern. Han låg i militärtjänst, blev sjuk och dog. Han var vid regementet i Helsingborg. Hur länge var han sjuk? Dog han hemma, på lasarettet eller på regementet? Hur var hans begravning i Viken? Vad sa bröderna till varandra sista gången de sågs? Jag vet inte. Martin var ett par år äldre än far. Far var yngst, lillebror. Hur såg brödernas gemensamma uppväxt i hemmet i Brännan ut? De bör rimligen stått varandra närmare än far och Nanna. Hur lekte de tillsammans? Gjorde de hyss tillsammans, bråkade ibland och var bästa vänner för det mesta? Pratade de med varandra om framtiden i Brännan? Var de klara över vem av dem som skulle bli bonde och ta över gården och vem av dem som skulle göra något annat? Martins hastiga död måste ha satt djupa spår i far. Kunde han någonsin prata om sin sorg? Fick han tillfälle att bearbeta den? Pratade han någon gång med en präst eller med en predikant? Kunde han prata med sin mor och far om Martin?

När far ett par år senare mönstrade in till militärtjänstgöring på samma regemente måste han ha tänkt mycket på sin bror. För att inte tala om vad som måste ha rört sig i hans hjärna när han också blev sjuk. I lunginflammation. Far blev frikallad från värnplikten. Och han blev frisk igen. Spelade broderns öde någon roll i frikallningsbeslutet? Militärledningen ville kanske inte ha på sitt samvete att båda sönerna skulle dö under sin militära tid. Hur uppfattade far sin korta karriär i kronans tjänst? Hur påverkade den hans inställning till det militära? Jag vet inte. Många år senare hade jag en konflikt med far när jag kom hem med några pacifistiska pamfletter jag fått av en kanadensisk radikalpacifist som besökte gymnasiet i Helsingborg. Jag var ganska påverkad. Men far tog avstånd. Hans bärande argument var att Jehovas vittnen var vapenvägrare. Och man kunde inte vara som dem. Vill du göra som de? Men det är en helt annan historia som jag säkert återkommer till.

Fler frågor tränger sig på. Hur var den andliga atmosfären i fars hem? Hur såg deras tro ut? När blev far en troende kristen? Var han troende allt sedan barndomen, utan bestämd början eller hade han en omvändelseupplevelse? Är det någon av mina syskon som vet? Jag vet inte. För far pratade eller berättade aldrig om sådant. Och det är något av det mest märkliga och gåtfulla hos far. Han pratade aldrig om sin tro, om Gud, om kristendom, om Jesus. Och ändå var det detta som betydde mest för honom; det som genomsyrade hela hans liv. Han var en djupt övertygad kristen. Han trodde på allt i bibeln bokstavligen. Han var djupt engagerad i den rosenianska väckelserörelsen, med i Bibeltrogna Vänner, fick så småningom förtroendeuppdrag både lokalt i missionsföreningen och regionalt. Han var mån om att ta hela familjen med på predikningar och missionsmöten. Praktiskt taget varenda söndag var vi närvarande vid en predikan eller ett större missionsmöte. Vi kunde färdas ganska långt i vår lilla bil för att komma med och ”höra Guds Ord”. Men hemma kunde inte far prata om detta som ju rimligen låg honom närmast om hjärtat. Här besannades åter det jag hörde mor säga om far: Ett högtidligt tal i ett missionshus inför många åhörare kan han hålla, men prata hemma det kan han inte. Hemma var far tyst. Han svarade nätt och jämnt på tilltal, och då endast så mycket som behövdes. Någon enstaka gång kunde han vara lite mer språksam men då endast om vardagliga ting. Det var sällsynt och det handlade inte om religion eller tro. Jag kände att mor ofta led av fars tillknäppthet. Mor var mycket social och hade stort behov av att prata med vänner och bekanta. Samtalet med barnen stod hon för. Via telefon uppehöll hon också nära samtalskontakt med ett antal väninnor och sina systrar. Och sin mor, min mormor, som levde i 92 år. Hon var född 1887 och dog 1979.

Men nu gäller det far. Han var söndagsskollärare. I Rödmossens missionshus höll han var söndagsförmiddag (klockan 10 – 11) en genomgång av en bibeltext för ett antal barn. För mig och mina syskon var det obligatorisk närvaro. Och här kunde han i någon mån sätta ord på sin tro och sin relation till Gud. Han talade över texten, ungefär som en predikant, men försökte göra det begripligt och tillgängligt för barn. Han ställde frågor och vi fick svara. Inför söndagsskolan skulle man också lära sig en liten minnesvers utantill och så blev vi förhörda. Vi fick i tur och ordning stå upp och läsa upp minnesversen. Om någon stakade sig eller inte kunde blev det naturligtvis inga påföljder; man blev hjälpt på traven och kunde man ändå inte, fick man sätta sig ner och turen gick till nästa barn i bänken. Man kan säga att det var här far kom närmast rollen att för sina egna barn berätta om sin tro och föra den vidare till oss. Och vi anammade naturligtvis den. Och på köpet fick vi inställningen att tro på Gud och kristendom är något så stort och heligt att man inte pratar om det lättvindigt eller i vardagslag. Det lärde vi oss av far.

Men för att nyansera bilden måste jag också berätta om fars högläsning hemma. Om han inte med egna ord ledigt och naturligt kunde berätta om Gud och sin tro så kunde han läsa innantill. Och det var Rosenius Dagbetraktelser som var det självklara valet. Inom Bibeltrogna Vänner var det långt in på det sena nittonhundratalet (70- och 80-talet) mer eller mindre ett måste att läsa Rosenius dagstycke varje dag. Det förekom att predikanter direkt tillhöll och förmanade sina åhörare att inte glömma läsa Rosenius. Dagstycket, som man sa, skulle läsas! Det fanns ju gott om annan andaktslitteratur men den ansågs vara för lättviktig. Det var endast Rosenius utläggningar, skrivna i slutet på 1800-talet, som ansågs hålla måttet. Sedan början på 1990-talet har jag föga kontakt med Bibeltrogna Vänner eller ELM, evangelisk-luthersk mission som det nu heter, men det skulle förvåna mig om inte Rosenius fortfarande har en stark ställning bland de äldre BV:arna. Men jag har svårt att föreställa mig att dagens ungdomar läser hans texter.

Rosenius dagbetraktelser var utdrag ur tidskriften Pietisten som Rosenius redigerade och utgav från 1850-talet och framåt. Det mesta skrev han själv. Han byggde mycket på Luther och hans skrifter och sen fanns det en hel del hernhutiska och pietistiska inslag. Det handlade mycket om synd och syndakännedom, om Guds omutliga krav på människan, om människans oförmåga att fullgöra Guds fordringar på oss. Det var den ena sidan. Den andra handlade om nåden i Kristus. Jesus har i vårt ställe gjort allt som behövs för att blidka Gud, han lät sig korfästas för att försona våra synder och för Jesus skull förlåter Gud alla våra synder villkorslöst. Och den som i tro tar emot denna förlåtelse räknas som Guds barn och är på väg till himlen. Den som aktivt föraktar Guds nåd, eller bara passivt inte bryr sig, är på väg till helvetet.

En dagbetraktelse hos Rosenius inleds med ett bibelcitat. Sedan följer en utläggning på ungefär en och en halv sida. Texten avslutas med en sång- eller psalmvers. Rosenius skrev långa och krångliga meningar. Far läste med högtidlig och entonig röst. Det säger sig nästan självt att det inte var särskilt tilltalande för barn. När far efter den gemensamma kvällsmåltiden tog fram boken visste man vad som gällde: Sitta tyst och stilla och lida en nästan oändlig tid. Boken låg alltid på byrån som stod i hörnet i rummet som användes som matplats. Vi kallade det rummet för vardagsrummet. Det vi kallade matrummet, det största rummet i huset, användes i praktiken som vardagsrum. Där dukades det bara vid högtidliga tillfällen, när vi hade gäster.

När far tog fram boken och började läsa började mina tankar vandra. Läsningen kan inte ha tagit så förfärligt många minuter men för ett barn var det en oändlig tid och det var liksom nödvändigt att hitta något att sysselsätta tankarna med. Och det var inte särskilt svårt för en med livlig fantasi. Man kunde gå genom dagens lekar, vad som hänt i skolan, eller tänka på vad som helst. Och plötsligt vände far på sidan i boken och då visste man att mer än hälften var avklarat. Efter en stund gjorde han en kort paus, och sedan ändrades rösten och blev en aning skanderande: Nu var han framme vid versen och det var nästan slut! Till sist knäppte vi alla händerna och vi läste Fader Vår gemensamt varefter far ensam läste välsignelsen. Sedan läste vi tackbönen för maten: Tack gode Gud för maten, amen. Sedan fick man gå från bordet.

Men denna husandakt väcker frågor. Jag menar mig ha i minne att den dagliga roseniusläsningen hade avbrott. Under perioder, som jag upplever som ganska långa, kanske flera månader, förekom det ingen läsning alls. Jag vet inte vad detta berodde på. Fanns det ett motstånd hos far att ägna sig åt högläsning inför sin familj, en olust han måste övervinna? Hade han perioder av tvivel? Jag har en känsla av att mor vid något eller några tillfällen tog initiativ till läsningen. Hon uppmanade honom att ta boken. Och då gjorde han det. Men jag har en stark känsla av att han hade skuldkänslor för perioder av uteblivna husandakter. Sedan kunde en period följa då det blev läsning varje kväll. Nå, varje kväll blev det ju inte alltid. Det kunde hända att far hade förhinder. Inte sällan skulle han vara på sammanträde på kvällen, oftast klockan 19. Då blev det snärjigt med kvällsmaten, han skulle klä om i kostym och ge sig iväg i tid. Då blev det ingen läsning. De tider på året då det var brådska i jordbruket kunde det också hända att läsningen fick anstå. På våren när betor skulle gallras och hackas, grödor skulle ogräsrensas eller ha ett kvävetillskott i form av kalksalpeter gick far ofta ut även efter kvällsmaten och arbetade till mörkrets inbrott.

Far var bonde. Om av eget val eller därför att det inte fanns någon annan naturlig arvtagare till stället i Brännan är svårt att säga. Var det först meningen att Martin skulle bli bonde, men vid hans frånfälle fanns det ingen annan än far? Far var intellektuellt begåvad. Jag har hört, troligen av mor, att han hade fått sin begåvning av sin mor, Ida. Hon ska ha varit intelligent och bestämd. Varav man väl kan dra slutsatsen att hennes man, Janne, hamnade i hennes skugga i dessa avseenden. Jag undrar ofta i vilket yrke far hade hamnat om han hade fått möjlighet att fortsätta sin skolgång och utbilda sig. Jag tror att han hade kunnat bli bankkamrer eller något liknande. Han var intresserad av siffror och bokföring, han var en mästare i huvudräkning, en förmåga som N.-E. ärvde, och där han nog rent av överglänste far. (Huvudräkning har inte varit någon stark sida hos mig; jag är snarare bra på matematisk analys och logik). För inte länge sedan, när vi syskon var samlade och vi just hade uppe frågan om vad far skulle ha ägnat sig åt om han inte blivit bonde, sa O. att han trodde att far gärna hade blivit busschaufför, ett påstående som förvånade mig. Men O. menade sig ha minne av att far en gång sagt något sådant. Och far var en bra bilförare, om än inte det minsta motorintresserad. Men man behöver inte vara särskilt motorintresserad för att vara bra bilförare, det hoppas jag både O. och jag är bevis på. Far var nog mest intresserad av växtodlingen, mindre av djuren. Ändå ägnade han sin mesta tid åt att sköta kor och grisar. Och hur många bönder har inte gjort det? Det är djuren som ger de regelbundna inkomsterna. Men far var ingen utpräglad djurvän och hade inte särskilt gott handlag med djuren. Han kunde domdera och ryta åt kor eller grisar som inte uppförde sig som han önskade. Därmed inte sagt att han var elak mot djuren. Han slog dem inte, och han kunde klappa om dem och klia dem bakom örat.

Far var odlare. I Brännan var det lätta jordar som lämpade sig för grönsaker och potatis. Han började tidigt odla färskpotatis. Redan på 30-talet tror jag. Då var det en nymodighet att skörda nypotatis tidigt, långt innan knölarna växt färdigt och mognat. Stockholmarna hade upptäckt vilken delikatess nyskördad färskpotatis är och det blev snart modernt att den skulle premiärätas vid midsommar. Och Kullabygdens potatisodlare var redo att förse Stockholm med delikatessen. Potatisodlarföreningar bildades och man ordnade gemensamma lastningar av järnvägsvagnar. Far var medlem i Mjöhultstraktens Potatisodlarförening som lastade färskpotatis vid stationen i Ingelsträde. Han hade medlemsnummer 157. Tidig eftermiddag skulle vagnen eller vagnarna vara färdiglastade och påföljande morgon var potatislådorna i butikerna i Stockholm. Verksamheten började någon gång före midsommar och pågick under högsommaren, kanske en bit in i augusti. Och priserna kunder vara goda i början av säsongen. Jag ska en annan gång berätta hur jag upplevde sommarloven med idel potatisplockning på schemat.

Far odlade också grönsaker: blomkål, vitkål, morötter, kålrötter, purjo, grönkål. Jag tror dessa odlingar var hans största intresse som bonde. Grönkål planterade vi som en andra gröda efter färskpotatis. Då kunde den skördas lagom till jul.
I Brännan hängde på en vägg, på en undanskymd plats, ett inramat diplom. Det hamnade hos mig när vi syskon delade boet efter mor och far. Vi har det trevliga gamla diplomet framme här i Skanör. Det är ett diplom från Kungl. Lantbruksakademien och tilldelat Lantbrukaren Joel Nilsson, Brännan, Viken, belöning ur A. G. Wiréns donationsfond för föredömlig odlargärning. Det är vackert och sirligt textat i numera lite urblekt bläck som skiftar i brungrått och undertecknat Stockholm den 15 oktober 1945 av Carl Beck-Friis, preses och R. Torsson, sekreterare. Vad som är bakgrunden till detta diplom har jag ingen aning om, men jag vill gärna tro att det har med fars engagemang som potatis- och grönsaksodlare att göra. Det går säkert att ta reda på lite mer om bakgrund och orsaker till utmärkelsen och det är en research som jag kanske ska ägna mig åt någon. Där finns förresten en liten anomali i adressen. På den tiden, jag tror fram till någon gång på 50-talet var vår postadress Ingelsträde. Inte förrän senare ändrades den till Viken. Men man kan ju säga att Lantbruksakademien då var mycket framsynta när de skrev diplomet. Jag har inget minne av att jag någonsin hörde far ge någon kommentar till diplomet.