Riseberga är en församling sydväst om Klippan i Skåne. I byn finns kyrkan, som enligt Nationalencyklopedin har ”medeltida ursprung och troligen byggdes om vid 1600-talets slut. Tornet påbyggdes 1707. En korsarm i norr tillkom 1733 och en i söder 1787. Ett stort nytt långhus i öster byggdes 1819-20 varvid koret flyttades till västpartiet”. Församlingen hade 2006 3470 invånare.
Namnet är anspråkslöst. Det avslöjar rakt på sak att det är fråga om risbygd, varken skogsbygd eller slättbygd, inga lättvunna rikedomar, endast möda och arbete, otacksamt slit och släp.
Inom socknen fanns på 1800-talet ett stort antal små byar med gårdar och torp. De har enkla, handfasta och jordnära namn: Backabo, Brohuset, Bäckahuset, Grindhuset, Jordboden, Bonnarp, Kroken, Näbbhuset, Ruggaröd, Smålanden, Stockaryd, Svarvareboden, Värgapet, Östervång. Många av dessa byanamn finns kvar på dagens kartor, andra har försvunnit.
Jag försöker få fram uppgifter om min farfar, Janne Nilsson. Han var född i byn Smålanden, Riseberga, 1866. Så mycket vet jag.
På www.svar.ra.se hittar jag kyrkoböcker från Riseberga.
I husförhörslängd för 1866-1870, del 2, uppslag 620 hittar jag till sist familjen där min farfar Janne, sex år, finns med under
Smålanden No 3, 8 Td avsöndringsjord.
(född
år, dag, ort; äktenskap
Nils Johannesson 42 28/7 Riseb g. 17/6 65
H. Gunilla Torstens dr 29 29/9 Wedby do
B. Nils (o.ä). 53 28/4 do
Catharina Henriks dr 58 27/2 Riseb
Emma do 60 1/8 do
Janne (Nilsson) 66 29/3 do
Nelly 67 3/12 do
Martin 69 29/4 do
Johanna Sofia 71 30/10 Rb
Katrinas u.ä. barn Sofia Dahl 83 16/9 Rb
Dr. Nils Olsson 53 28/4 Wedby
Inh. Swen Thomasson 25 10/11 Riseb
H. Kristina Svens dr 27 23/3 Perstorp
B. Thomas u.ä. 49 1/9 Riseb
Johanna d:o 51 12/3 d:o
Bengta 57 3/2 d:o
Carolina 60 5/3 d:o
Petronilla 66 24/1 d:o död 20/7 66
Per 68 17/3 d:o
Inh. Dr. Christian Dr??? 35 3/3 Riseb
Inh. Pig. Helena Jöns dr 56 24/3 Wedby Ej confirm
” ” Maria Torstens dr 25 1/4 d:o
Den 23-årige Nils Johannesson (i husförhörslängd för 1892-1897 skrivs efternamnet Johansson; man kan nog anta att fadern hette Johannes) gifte sig alltså 1865 med Gunilla Torstensson, som då var 36 år gammal och redan hade tre barn, Nils (12), Catharina, senare stavat Katrina (7) och Emma (5). Flickorna Catharina och Emma hade efternamnet Henriksdr, men för sonen Nils finns inget efternamn antecknat. Men under familjen Johannesson dyker han upp igen som drängen Nils Olsson, förmodligen ditskriven under senare delen av husförhörslängdens tid.
Man får anta att Gunilla var änka efter en man med namnet Henrik, eftersom hennes döttrar hette Henriksdotter. Men det äldsta barnet, Nils, tycks inte ha haft samme far som sina systrar eftersom han har efternamnet Olsson; föddes medan Gunilla ännu bodde i Wedby som var Gunillas födelsesocken. Det är ju inte heller säkert att hon var gift med Henrik, döttrarnas far; därom ska jag forska ytterligare. Döttrarna Catharina (Katrina) och Emma var födda i Riseberga, så Gunilla med sonen Nils måste ha flyttat till Riseberga senast i januari eller februari 1858; man kan anta att mannen Henrik var bosatt i Riseberga.
Vid 23 års ålder får alltså ynglingen Nils inte bara hustru utan dessutom tre barn att försörja. Tolvåringen Nils får dock snart börja arbeta som dräng på gården. Och gården tycks ha varit ganska välbeställd, 8 tunnland var troligen en för tiden och bygden tämligen stor areal, men hur mycket av detta som var odlad åker är inte lätt att veta.
På Smålanden No 3 fanns även familjen Thomasson (inhyses) samt inhysesdrängen Christian och inhysespigorna Helena och Maria skrivna. Att dessa bodde i samma hus som Gunilla och Nils eller deltog i arbetet på stället är inte så troligt, snarare fanns det ytterligare bostadshus som dessa hyrde. Troligen hade de arbete på annat håll. Kanske förkortningen inh. ska tolkas inhyrda eller inhyres.
I en senare husförhörslängd, 1892-1897, finns ytterligare ett barn till Nils och Gunilla antecknat (inskriven i tabellen ovan), Johanna Sofia, född 1871. Dessutom finns under Katrinas namn inskriven hennes dotter, Sofia, född utom äktenskapet 1883. Som vuxen bodde tydligen Katrina kvar hemma hos föräldrarna, men tydligen bar det sig inte bättre än att hon, 25 år gammal, fick ett barn utan att vara gift. Då var Gunilla 54 år och Nils 41. Efter Sofia finns skrivet, med annan penna och annan handstil efternamnet Dahl. Det tycks som om en man sent omsider tagit på sig faderskapet.
I den senare längden finns inte barnen Nils, Emma, Janne, Nelly eller Martin nämnda. De har alltså lämnat hemmet före 1892. Janne, min farfar, hade t.ex. då flyttat till Viken, där han var dräng på Svanebäck. Jag har för mig att någon eller några av de andra hade flyttat till Amerika.
Om dem ska jag försöka finna ut mer.
Gunilla dog den 31/1 1893, 63 år gammal. Jag ska försöka ta reda på när maken Nils dog.
För flera år sedan gick jag på kyrkogården i Riseberga men kunde inte hitta någon gravsten med namnen Gunilla och Nils Johansson. Varför frågade vi inte far mer om hans farföräldrar? Han måste ju ändå ha hört en hel del av sin far Janne.
Gunilla och Nils var alltså min farfars föräldrar.
Jag har sökt i tidigare husförhörslängder från Riseberga men inte hittat någon Johannes på Smålanden No 3. Jag har också försökt spåra Gunilla i böcker från Vedby , men ännu inte hittat henne där. (
27 oktober 09).
Så långt kom jag i går. I dag har jag tillbringat tre timmar vid datorn med husförhörslängder från Riseberga. Tre fruktbärande timmar, måste jag säga. Jag har hittat förfäder från ytterligare två generationer bakåt.
I husförhörslängd för Riseberga 1861-1865, sidan 603, hittar jag åter Smålanden No 3, ett hemman på 1/8 mantal med åbon Nils Pålsson, född 1803, enkl., som ägare. Längst ner på sidan står följande anteckning:
8 Td af detta hemman är afsöndrat till Tp. Henrik Bengtsson i Sorröd.
Tydligen har en del ( 8 tunnland) av stamhemmanet Smålanden 3 avstyckats omkring 1861 och torparen Henrik Bengtsson i Sorröd har blivit ägare till denna del. Sorröd är en annan by inom Riseberga socken.
På följande sida, 604, finner vi de boende på detta nya hemman;
Smålanden No 3
Ägare af 8 Td afsöndrad jord.
född,
år, dag, ort; äktenskap
Henrik Bengtsson 96 16/10 Oderljunga
Nils Johannesson 42 28/7 Riseb
H. Gunilla Torstens dr, enka 29 29/9 Wedby
B. Nils (o.ä.) 53 28/4 do
Catharina 58 27/2 Riseb
Emma 60 1/8 do
På Gunillas rad står det på högra sidan av uppslaget följande anteckning:
Trolof med Nils Johannesson.
Vid ett senare tillfälle är Henrik Bengtssons rad överstruken och Gunillas epitet är ändrat från enka till hustru. Man får anta att anteckningen om trolovningen med Nils Johannesson skett däremellan.
Min första tanke är att Gunilla varit gift med den betydligt äldre Henrik Bengtsson. Den unge Nils Johannesson, som vi snart ska spåra, har funnits på gården som dräng. Efter Henrik Bengtssons död har Gunilla gift sig med drängen Nils. Det skulle i varje fall förklara varför barnen Catharina och Emma fått efternamnet Henriksdotter.
Men varför Nils Johannesson skrivits in här på en rad mellan Henrik och Gunilla förstår jag inte. När den här längden togs i bruk 1861 måste ju Henrik fortfarande ha varit i livet och Nils bara dräng på stället. Drängar och pigor kommer alltid sist, efter husbondfolk och barn. Här behövs mer forskning.
Jag letar i samma längd och finner Sorröd No 1, torp.
Sidan 559:
född,
år, dag, ort; äktenskap
Henrik Bengtsson 96 16/10 Oderljunga 22/12 57
H. Gunilla Torstens dr 29 29/9 Wedby
B. Nils (o.ä.) 53 28/4 do
Catharina 58 27/2 Riseb
Emma 60 1/8 do
I en kommentarskolumn på högra sidan står antecknat på Gunillas rad:
Fött före äkt. 1 o.ä.b.
I den föregående husförhörslängden, 1856-1861, finns samma noteringar som ovan på Sorröd nr 1. Och dessutom anges att Henrik och Gunilla flyttat in från Vedby 1857. Familjen kommer alltså från Vedby 1857. Henrik lyckas komma över ett torp på Sorröd nr 1. Henrik är 61 år, Gunilla 27. Gunilla har också sonen Nils, 4 år, med sig. Gunilla blir med barn och Henrik gifter sig med henne strax före jul 1857. I februari 1858 föds dottern Catharina. Med all sannolikhet är det Henrik som är fadern. De får ytterligare en dotter, Emma, född 1860.
Sedan förvärvar de 8 tunnland mark från Smålanden nr 3, dit de flyttar i början på 1860-talet. Ungefär då städslar de den 20-årige drängen Nils Johannesson.
Henrik dör i början av 60-talet, möjligen redan 1861.
Jag måste söka i böcker från Vedby för att finna ut mer om Henriks tidigare liv. Var han änkling? Hade han andra barn, som var vuxna när han gifte sig med Gunilla? Kom hon till honom som piga? Varför faller en kvinna i 25-årsåldern för en 33 år äldre gubbe? Men hon hade ett oäkta barn i släptåg och då fick hon kanske nöja sig med vad som stod till buds? När hon sedan blir änka och gifter sig med Nils, tar hon så att säga skadan igen. Nu får hon en man som är 13 år yngre.
Först fortsätter jag i Riseberga och försöker spåra drängen som Gunilla gifte sig med, Nils Johannesson. Det visar sig att han kom från den lilla byn Kroken i Riseberga socken.
Riseberga husförhörslängd 1861-1865,
Sidan 631
Kroken No 1
född,
år, dag, ort
Johannes Nilsson 21 21/2 Riseb
H. Kristina Bengts dr 14 26/2 Örkelljunga
B. Nils 42 28/7 Riseb.
På sonen Nils rad finns en anteckning som är mycket svårtydd, men som kanske kan uttolkas så här:
/oläsl/ 1863 Trolof. med Henriks Gunilla Torstensdr p. 604
Här har vi alltså Nils Johannessons föräldrar (min farfars farfar och farmor): Johannes och Kristina i Kroken!
Och vi får veta att sonen Nils, som ju tjänat som dräng hos Henrik och Gunilla i Smålanden, trolovat sig med änkan Gunilla 1863.
Jag spårar händelserna i Kroken bakåt i tiden. I husförhörslängden 1851-1855 finner jag nya intressanta uppgifter:
Sidan 538 (forts. Kroken No 1)
född,
år, dag, ort
Tp.Enkan Ingar Jönsdr 1778 12/11
Pig. Pernilla ?? 1814 28/7 Wedby
Ihs Johannes Nilsson 1821 21/2
Kristina Bengtsdr 1814 26/2
S. Nils 1842 28/7
Här finner vi familjen Johannes och Kristina med sonen Nils som ”inhysta” hos en torparänka, Ingar Jönsdotter, född 1778. Hur hänger det ihop? Vad har Johannes och Kristina för relation med änkan Ingar, 73 år gammal?
Vi fortsätter bakåt.
Ingen husförhörslängd finns, där Kroken finns med och som har slutåret 1850. Men i längden för 1842-1846 finner jag Kroken på sidan 676. Pigan Pernilla finns inte med men för övrigt är personerna de samma som ovan. Men vi får dessutom veta att Johannes är son till Ingar. Så besvarades den frågan. Dessutom är Ingars födelseort antecknad: Billinge. Samt Kristinas: Örkelljunga, men det visste vi redan.
I längden 1832-1836 hittar vi även Johannes far:
Sidan 1061: Krokens Hus
född,
år, dag, ort
Tp. Nils Jönsson 1777 28/10 Rbga
Hustr. Ingar Jönsdr 1778 12/11 Billinge
Son Johannes 1821 21/2
Här är vi alltså ytterligare en generation tillbaka i tiden. Nils och Ingar Jönsson i Kroken är min farfars farfars föräldrar. Nils Jönsson föddes just idag, den 28 oktober, för 232 år sedan. Tanken svindlar.
Enligt de längder jag funnit dem i har de bara sonen Johannes. De var 43 resp. 42 år när sonen föddes.
En intressant notering finns i längden 1820-1823:
På sidan 240 finner vi Krokens Hus.
På första raden står Nils Jönsson i vanlig ordning.
På andra raden: Pig. (senare överstruket) H. Ingar Jöns Dot.
På tredje raden: Son Johannes.
Ingar har alltså först tjänat som piga hos Nils. Sedan har de gift sig (tidigast 1820). Sonen föddes den 21 februari 1821. Vilken dag de gifte sig finns inte antecknat i längden.
Ur gångna tiders mörker träder skuggorna av mina förfäder fram. Ännu kan jag bara ana konturerna. Mer ljus behövs för att de ska få fastare former. Jag har många frågor men få svar. Vilka var de? Hur såg de ut? Hur bodde de? De var torpare och bönder, pigor och drängar. Deras liv har varit fyllt av arbete, slit och släp. De har bott i enkla stugor.
Fortsättning följer.
(28 oktober 2009).
lördag 31 oktober 2009
måndag 19 oktober 2009
Flydda tider
Till flydda tider min tanke återgår än så gärna.
Far kunde sin Fänrik Stål. Mor berättade en gång att han inlett ett tal vid en fest med detta citat. Om jag inte minns alldeles fel ska det ha varit vid ett kalas hos grannen Bror Andersson, jag tror vid en födelsedag - hans 50-årsdag? Ett antal av bygdens bönder var samlade och far briljerade med ett välformulerat tal till jubilarens ära. Och mor var stolt över sin man. Men hon såg också den andra sidan hos far. Jag kan också minnas tillfällen då hon beklagar sig: Hålla ett fint tal vid högtidliga tillfällen inför åhörare det kan han, men säga ett ord här hemma så man kunde få reda på vad han tänker, det kan han inte . Mor var ibland synbart ledsen och förbittrad över fars inbundenhet och tystnad, hans oförmåga till alldaglig kommunikation.
I vardagslag var far fåordig och inbunden. Liksom mor fick även vi barn mången gång gissa oss till vad han egentligen menade och tänkte. Man kunde se på honom när han var irriterad och på dåligt humör. Och det hände nog så ofta. Jag misstänker att han var rätt depressivt lagd. Han grubblade och såg nog ofta ganska mörkt på tillvaron. Det kunde vara ekonomiska bekymmer som vi ibland fick en antydan om, typiskt nog inte från honom själv utan från mor. Vi måste spara! Nu har där kommit en stor räkning från Lokalföreningen igen och far är bekymrad över hur pengarna ska räcka! Men det var säkert annat också som han hade svårt att sätta ord på inför sina närmaste. Och detta skapade en mur mellan far och oss barn. Det var svårt att tilltala far.
Jag minns en dag då far skulle köra ett ärende till Viken i vår Ford Anglia modell 1946. Jag var alltid pigg på en biltur och fick följa med. På den tiden var bilarna utrustade med ”pilar” som färdriktningsvisare. Det satt en pil på vardera sidan av bilen, vanligtvis mitt på bilens långsida så att den skulle vara synlig både framifrån och bakifrån. En pil var helt enkelt en decimeterlång smal ribba av plåt som normalt hängde infälld i en skyddande hylsa. Med ett vred vid förarplatsen kunde man aktivera den och då svängde den nedre änden upp och pilen pekade horisontellt rakt ut från bilen. Jag gissar att kraften som svängde upp pilen åstadkoms av en elektromagnet. Vanligen fanns det inuti pilen också en röd eller gul lampa så att den även skulle vara synlig i mörker. På Anglian satt vredet för pilarna i mitten på instrumentpanelen rakt under hastighetsmätaren som också var centralt placerad. Det var alltså lika lätt att manövrera pilarna för den som satt i passagerarsätet som för den som körde. När någon av oss barn hade den eftertraktade förmånen att sitta ”där framme” – vilket inträffade när inte mor var med i bilen - hade vi med fars goda minne och tysta medgivande den självpåtagna uppgiften att sköta pilarna. Vredet kunde vridas antingen till höger eller vänster. Jag kan se mig själv den här dagen sittande längst fram på sätet för att nå pilvredet och kunna se ut ordentligt, nästippen nådde väl med nöd över instrumentbrädan. Bilen var hög och smal och det var inte utan orsak som den ibland kallades ”Fyra Ståplatser”. Vindrutan var helt plan och placerad högt. Kring hastighetsmätaren i mitten var de viktigaste manöverknapparna samlade; strålkastare, vindrutetorkare, startnyckel och choke. Och jag tror att det fanns en särskild startknapp också. Först slog man till tändningen med nyckeln, sedan drog man ut starten: så länge knappen hölls utdragen var startmotorn inkopplad. När man släppte knappen åkte den in igen med hjälp av en fjäder och då kopplades startmotorn ur. Och i mitten på undersidan av instrumentbrädan satt alltså vredet för körriktningsvisarna eller pilarna kort och gott.
Vi närmade oss Viken och jag såg fram emot att fälla ut pilen. Nu var det så att Viken hade två infarter när man kom norrifrån. I vart fall uppfattade jag som barn det så. Dels var det den gamla smala gatan som ringlade sig som en orm genom hela samhället från norr till söder, dels var det en tämligen nybyggd väg som gick i östra kanten av byn. Det var en genomfartsled byggd någon gång under första hälften av nittonhundratalet. Jag skulle nog ganska enkelt kunna ta reda på vilket år den vägen byggdes. För far var det naturligtvis den nya vägen, han måste ju haft i gott minne tiden då inte den fanns. Jag hade som barn ingen uppfattning om vilken av de båda vägarna som var yngre eller äldre. Som jag såg det var båda vägarna gamla, för att inte säga eviga. De fanns båda så långt tillbaka jag kunde minnas och det var omöjligt att föreställa sig Viken utan någon av dessa vägar. Jag hade inte heller någon uppfattning om vilken av dem som var större eller mindre. Men jag hade hört uttrycket att köra ”in om byn” respektive ”ut om byn”, ett sätt att skilja de båda lederna åt. Kruxet vara bara att jag hade förväxlat de båda begreppen. När vi närmade oss Svingen, som korsningen mellan Prästavägen och den nyare vägen förr kallades – nuförtiden hör man sällan det uttrycket – frågade jag far om vi skulle köra ”in om byn”? Han gav ett jakande svar. För mig betydde det att ingen pil skulle fällas ut vid korsningen. Jag trodde vi skulle rakt fram, alltså fortsätta på den nyare vägen, istället för att svänga till höger mot stranden på Prästavägen som sedan svängde 90 grader till vänster och vid kyrkan gick över i Bygatan. Jag trodde att ”in om byn” var den dunge av tallar som omgav den nyare vägens fortsättning lite öster om bykärnan. Jag tyckte nog att färden mellan de höga träden på ömse sidor om vägen var att köra in i något – som i en skog, medan att ta av till höger där man hade det öppna havet framför sig passade bäst ihop med ”ut om…”
Jag fällde alltså inte ut pilen. Vi närmade oss korsningen och plötsligt fick jag höra fars irriterade röst: Nå, fäll ut pilen! Det skulle varit gjort för länge sedan! Konfunderad och skamsen vred jag knappen till höger och fällde så ut pilen. Jag förstod genast vilket fel jag gjort. Inte att jag missuppfattat vilken väg vi skulle köra. Utan att jag förväxlat begreppen ”inom byn” och ”utom byn”. Hur kunde jag ha varit så dum att jag inte begrep vilken väg som var ”inom byn”? Jag skämdes och far var irriterad. Inte ett ord yttrades mer och det var inte längre roligt att åka bil. När far var färdig med de ärenden som skulle uträttas och vi äntligen kom hem igen steg jag slokörad ur bilen. Aldrig någonsin har jag pratat vare sig med far eller mor eller någon annan om denna händelse. Far fick aldrig reda på varför jag inte fällde ut pilen när det var dags. Det kan gräma mig ibland. Jag kunde naturligtvis ha förklarat för honom att jag trodde att inom byn var vägen in bland de höga träden. Men då hade jag ju avslöjat min bristande kunskap. Och när far visade irritation var det inte läge att komma med några försvarstal. Jag kan ha varit sex eller sju år. Ännu i denna dag kan jag komma att tänka på denna händelse när jag hör uttrycket ”att åka in om byn”.
Numera finns det ytterligare en förbifart ”utan om byn”. Och den väg som jag trodde var ”in om byn” gör mer och mer skäl för det namnet, då Vikens centrum tenderar att flytta sig österut.
Far kunde sin Fänrik Stål. Mor berättade en gång att han inlett ett tal vid en fest med detta citat. Om jag inte minns alldeles fel ska det ha varit vid ett kalas hos grannen Bror Andersson, jag tror vid en födelsedag - hans 50-årsdag? Ett antal av bygdens bönder var samlade och far briljerade med ett välformulerat tal till jubilarens ära. Och mor var stolt över sin man. Men hon såg också den andra sidan hos far. Jag kan också minnas tillfällen då hon beklagar sig: Hålla ett fint tal vid högtidliga tillfällen inför åhörare det kan han, men säga ett ord här hemma så man kunde få reda på vad han tänker, det kan han inte . Mor var ibland synbart ledsen och förbittrad över fars inbundenhet och tystnad, hans oförmåga till alldaglig kommunikation.
I vardagslag var far fåordig och inbunden. Liksom mor fick även vi barn mången gång gissa oss till vad han egentligen menade och tänkte. Man kunde se på honom när han var irriterad och på dåligt humör. Och det hände nog så ofta. Jag misstänker att han var rätt depressivt lagd. Han grubblade och såg nog ofta ganska mörkt på tillvaron. Det kunde vara ekonomiska bekymmer som vi ibland fick en antydan om, typiskt nog inte från honom själv utan från mor. Vi måste spara! Nu har där kommit en stor räkning från Lokalföreningen igen och far är bekymrad över hur pengarna ska räcka! Men det var säkert annat också som han hade svårt att sätta ord på inför sina närmaste. Och detta skapade en mur mellan far och oss barn. Det var svårt att tilltala far.
Jag minns en dag då far skulle köra ett ärende till Viken i vår Ford Anglia modell 1946. Jag var alltid pigg på en biltur och fick följa med. På den tiden var bilarna utrustade med ”pilar” som färdriktningsvisare. Det satt en pil på vardera sidan av bilen, vanligtvis mitt på bilens långsida så att den skulle vara synlig både framifrån och bakifrån. En pil var helt enkelt en decimeterlång smal ribba av plåt som normalt hängde infälld i en skyddande hylsa. Med ett vred vid förarplatsen kunde man aktivera den och då svängde den nedre änden upp och pilen pekade horisontellt rakt ut från bilen. Jag gissar att kraften som svängde upp pilen åstadkoms av en elektromagnet. Vanligen fanns det inuti pilen också en röd eller gul lampa så att den även skulle vara synlig i mörker. På Anglian satt vredet för pilarna i mitten på instrumentpanelen rakt under hastighetsmätaren som också var centralt placerad. Det var alltså lika lätt att manövrera pilarna för den som satt i passagerarsätet som för den som körde. När någon av oss barn hade den eftertraktade förmånen att sitta ”där framme” – vilket inträffade när inte mor var med i bilen - hade vi med fars goda minne och tysta medgivande den självpåtagna uppgiften att sköta pilarna. Vredet kunde vridas antingen till höger eller vänster. Jag kan se mig själv den här dagen sittande längst fram på sätet för att nå pilvredet och kunna se ut ordentligt, nästippen nådde väl med nöd över instrumentbrädan. Bilen var hög och smal och det var inte utan orsak som den ibland kallades ”Fyra Ståplatser”. Vindrutan var helt plan och placerad högt. Kring hastighetsmätaren i mitten var de viktigaste manöverknapparna samlade; strålkastare, vindrutetorkare, startnyckel och choke. Och jag tror att det fanns en särskild startknapp också. Först slog man till tändningen med nyckeln, sedan drog man ut starten: så länge knappen hölls utdragen var startmotorn inkopplad. När man släppte knappen åkte den in igen med hjälp av en fjäder och då kopplades startmotorn ur. Och i mitten på undersidan av instrumentbrädan satt alltså vredet för körriktningsvisarna eller pilarna kort och gott.
Vi närmade oss Viken och jag såg fram emot att fälla ut pilen. Nu var det så att Viken hade två infarter när man kom norrifrån. I vart fall uppfattade jag som barn det så. Dels var det den gamla smala gatan som ringlade sig som en orm genom hela samhället från norr till söder, dels var det en tämligen nybyggd väg som gick i östra kanten av byn. Det var en genomfartsled byggd någon gång under första hälften av nittonhundratalet. Jag skulle nog ganska enkelt kunna ta reda på vilket år den vägen byggdes. För far var det naturligtvis den nya vägen, han måste ju haft i gott minne tiden då inte den fanns. Jag hade som barn ingen uppfattning om vilken av de båda vägarna som var yngre eller äldre. Som jag såg det var båda vägarna gamla, för att inte säga eviga. De fanns båda så långt tillbaka jag kunde minnas och det var omöjligt att föreställa sig Viken utan någon av dessa vägar. Jag hade inte heller någon uppfattning om vilken av dem som var större eller mindre. Men jag hade hört uttrycket att köra ”in om byn” respektive ”ut om byn”, ett sätt att skilja de båda lederna åt. Kruxet vara bara att jag hade förväxlat de båda begreppen. När vi närmade oss Svingen, som korsningen mellan Prästavägen och den nyare vägen förr kallades – nuförtiden hör man sällan det uttrycket – frågade jag far om vi skulle köra ”in om byn”? Han gav ett jakande svar. För mig betydde det att ingen pil skulle fällas ut vid korsningen. Jag trodde vi skulle rakt fram, alltså fortsätta på den nyare vägen, istället för att svänga till höger mot stranden på Prästavägen som sedan svängde 90 grader till vänster och vid kyrkan gick över i Bygatan. Jag trodde att ”in om byn” var den dunge av tallar som omgav den nyare vägens fortsättning lite öster om bykärnan. Jag tyckte nog att färden mellan de höga träden på ömse sidor om vägen var att köra in i något – som i en skog, medan att ta av till höger där man hade det öppna havet framför sig passade bäst ihop med ”ut om…”
Jag fällde alltså inte ut pilen. Vi närmade oss korsningen och plötsligt fick jag höra fars irriterade röst: Nå, fäll ut pilen! Det skulle varit gjort för länge sedan! Konfunderad och skamsen vred jag knappen till höger och fällde så ut pilen. Jag förstod genast vilket fel jag gjort. Inte att jag missuppfattat vilken väg vi skulle köra. Utan att jag förväxlat begreppen ”inom byn” och ”utom byn”. Hur kunde jag ha varit så dum att jag inte begrep vilken väg som var ”inom byn”? Jag skämdes och far var irriterad. Inte ett ord yttrades mer och det var inte längre roligt att åka bil. När far var färdig med de ärenden som skulle uträttas och vi äntligen kom hem igen steg jag slokörad ur bilen. Aldrig någonsin har jag pratat vare sig med far eller mor eller någon annan om denna händelse. Far fick aldrig reda på varför jag inte fällde ut pilen när det var dags. Det kan gräma mig ibland. Jag kunde naturligtvis ha förklarat för honom att jag trodde att inom byn var vägen in bland de höga träden. Men då hade jag ju avslöjat min bristande kunskap. Och när far visade irritation var det inte läge att komma med några försvarstal. Jag kan ha varit sex eller sju år. Ännu i denna dag kan jag komma att tänka på denna händelse när jag hör uttrycket ”att åka in om byn”.
Numera finns det ytterligare en förbifart ”utan om byn”. Och den väg som jag trodde var ”in om byn” gör mer och mer skäl för det namnet, då Vikens centrum tenderar att flytta sig österut.
lördag 17 oktober 2009
Trelleborgs lasarett. Det är inte första gången jag får skrivlust när jag är på ett lasarett. Plötsligt har man gott om tid att tänka och att läsa. Jag har ett par böcker med mig. Jag minns en vistelse på Helsingborgs lasarett för många år sedan. Jag var där av samma anledning som jag nu är här, nämligen mitt förmaksflimmer. På avdelningen där hittade jag en bok av Jan Myrdal, Resa i Afghanistan måste det ha varit, jag hann läsa den till stor del. Den handlar om en bilresa i en Lillcittra, Citroën CV4, som han och Gun Kessle gjorde en gång. Den boken satte igång min penna. Men om min kria finns kvar någonstans i mina kartonger på vinden har jag ingen aning om. Nu är det Carsten Jensens Vi, de drunknade, jag läser. Jag fick kallelse hit i förra veckan. Min vistelse här är planerad och syftar till insättning av Tambocor. Jag är fullt frisk.
I lördags (26 sept) sprang T och jag Lidingöloppet. T sprang för första gången och jag för andra. T på 3:04, jag på 3:47. I fjor sprang jag på 3:25. Att jag fick så mycket sämre tid i år förklarar jag med att jag är flera kilo tyngre i år än då. Jag måste banta bort några kilon. Jag väger ca 86 kilo. Men kanske jag var lite sämre tränad nu. Jag har sprungit ca 25 mil sedan slutet på juli. Jag fick rejält ont i fötterna, särskilt ovansidan av högerfoten. Och det tog två – tre dagar innan värken var helt borta. Min fotvårdare, Susanne i Höllviken, som jag var hos i måndags, sa att det var ett typiskt tecken på överansträngning. Jag tänker vila från löpning nu ett bra tag. Motionera kan jag göra genom cykling och simning och kanske lite rullskidåkning. T och jag körde bil upp till Stockholm i fredags och tillbaka i söndags. Vi bodde på vandrarhemmet 2 kronor på Surbrunnsgatan. Turligt nog kunde vi parkera bilen på gatan utanför och låta den stå där gratis hela helgen.
På lördagsförmiddagen tog vi tunnelbanan till Ropsten och sedan Lidingöloppets gratisbussar ut till startområdet vid Kyrkviken. Det var länge sedan jag kunde tillbringa så mycket tid på tumanhand med T. Det var givande. Jag hoppas att han också tyckte det var positivt. Det är svårt att få en riktig uppfattning om hur mina söner upplever och ser på mig som pappa. Jag kan aldrig bli riktigt säker på att mina tankar om deras syn på mig verkligen är den sanna och riktiga. Jag kan ju jämföra med hur jag såg på min far när han var 65. Det var 1969, då jag var 25 år gammal. En så ung pojke har inte jag nu. Alla är över 30, J är över 40. Åldersskillnaden mellan mig och mina söner är alltså mindre än vad den var mellan mig och far. Det rättfärdigar min tanke att mina pojkar upplever avståndet mellan dem och mig. Men vad vet jag? Kanske de tycker att jag är gammal. Och varför svider det så i mig vid den tanken? Varför är det så svårt att acceptera att man uppfattas som gammal i andras ögon? Men så lastgammal är jag väl inte. (Jag kan ju ännu springa Lidingöloppet under 4 timmar; och jag har just fullföljt en svensk klassiker).
Men visst tyckte jag att far var gammal när han var 65. (Att se honom snöra på sig ett par löparskor och springa är fullständigt otänkbart; sådant trams sysslade inte han med, och han skulle inte ha klarat av många meter heller). Då hade han redan sålt stället i Brännan till kommunen och börjat ta det lugnare i arbetet. Mjölkkorna hade NE tagit över. Men han drev fortfarande jordbruket, fast på ett enklare, mindre arbetskrävande sätt. Det var spannmål, raps och under några år sockerbetor som gällde. Betorna slutade han med också så småningom. Jag bodde i Stockholm och pluggade på KTH. B och jag var gifta sedan tre år, och vi hade fått J, hösten 1969 var han på sitt andra år. Mor och far kom till Stockholm åtminstone en gång om året, vid BV:s årsmöte i juni. Då bodde de hos oss. Och vi var hemma i Skåne några gånger om året. Jag såg nog på far som en ganska gammal man. Fåordig hade han alltid varit och det blev inte bättre när han blev gammal. Skulle det bli ett samtal mellan oss var det jag som fick försöka hålla igång det, och det var inte lätt. Det blev inte sagt så mycket, och absolut inte om något At än ytliga, alldagliga ting. Aldrig något om tro, inre tankar, känslor. Vi talade aldrig om Gud, om kristendom, om tro med varandra. En paradox då vi väl var troende båda två. Jag kunde väl gissa mig till att far var glad över att jag, så vitt han kunde se, gick i hans fotspår vad gällde tro och religion. Och vi var ju med i BV och gick till Roseniuskyrkan på Smala gränd. Jag tror han hade haft en del farhågor just för mig, när jag flyttade till Stockholm, att jag skulle dras bort från tron. Men mest verkade han ta för givet att alla hans barn skulle gå i hans fotspår. Ingen skulle avvika. Ingen skulle gå egna vägar. Men att tala om sådana saker med far det gjorde vi aldrig, inte jag, inte någon annan av mina syskon.
Jag är ganska säker på att mina pojkar har ett mindre avstånd till mig än vad jag hade till far. Visst har de lättare för att prata med mig, utbyta tankar med mig, närma sig mig, skoja med mig? Jag hoppas det. Jag tror det också. Inte för att vi har så särskilt djupa samtal med varandra. Men jag vill tro att möjligheten finns. Jag hoppas att de inte skulle dra sig för att prata om känsliga ting med mig, om de känner att de skulle vilja det. J och jag har haft en del sådana samtal, vilket jag är mycket glad för. Inte så mycket med T. Fast det är T som är präst. Och bör ha en viss vana vid sådana samtal. Men det är naturligtvis en sak att prata om andliga ting, om tro och känslor, med församlingsbor, en helt annan sak att göra det min sin pappa. Helst som pappa har avfallit från tron. Och ingen är profet i sin hemstad. Jag hoppas bara att T förnimmer att jag fullt ut respekterar och högaktar hans val av livsbana, hans tro och livsåskådning. Jag beundrar honom ofta, ibland avundas jag honom för att han har sin tro kvar och för att han haft möjlighet att fördjupa sig i religionsfrågor i sin utbildning. Men jag har svårt för att säga honom rakt ut att jag tvivlar på Gud och hans existens över huvud taget, det erkänner jag. Det skulle bli smärtsamt för honom och även för mig. Men lite kluven är jag. Och alldeles säker kan man ju inte vara.
T har sökt och fått kyrkoherdetjänsten i Kyrkhults församling i Blekinge. Vilket bl a innebär att han blir chef för dem som är anställda i församlingen. Med sig till Stockholm hade en lärobok i arbetsrätt; vad anställda har för rättigheter och skyldigheter. Han läste i den flitigt. Tjänsten i Kyrkhult innebär också att han måste pendla till jobbet. De ska bo kvar i Osby. Jag tror det är en 4 – 5 mil mellan Osby och Kyrkhult. Men att pendla en sådan sträcka upplever han inte som något problem. A och T har inget emot att så småningom flytta till en större stad, t.ex. Göteborg. Men det blir inte aktuellt så länge deras pojkar går i grundskolan. Det ska de fortsätta med i Osby.
I måndags var jag ledig från busskörning. Som väl var eftersom jag fortfarande var trött, hade stela ben och ont i fötterna. På natten blev Jackie sjuk. Hon var orolig, kliade sig överallt och kräktes. På morgonen var hon mycket matt. Christina tog henne till veterinär i Höllviken, där hon blev inlagd, fick dropp och antibiotika. Diagnosen var trolig allergisk reaktion och vid kräkning hade hon dragit ner något i lungorna som orsakade inflammation där. Dessutom var hon uttorkad. På kvällen hämtade Christina henne. Hon är bättre nu men ännu lite trött och svag. Idag är hon på sitt dagis i Bröddarp som vanligt.
Carsten Jensen skriver om Marstal på danska Ärö. Det är en riktig tegelsten på 710 sidor med finstilt text (en pocket). Skildringen börjar vid 1800-talets början och fortsätter till andra världskriget, tror jag. Jag har hittills bara läst knappt hälften av boken. Det är en skildring av sjömanslivet, sjömännens villkor, och minst lika mycket om sjömansfamiljernas villkor, de som stanna hemma, tog farväl och väntade på återkomsten, som ibland, ofta, inte inträffade: Mödrarna, hustrurna, barnen. I den del av boken jag läst står Albert i centrum, född i mitten av 1800-talet, son till skolläraren i Marstal. Han gick tidigt till sjöss, blev kapten på egen skuta, sedan redare och skeppsmäklare. Han blev något av en fadersgestalt i stan, lite antagonist till prästen som hette Abildgaard. Under första världskriget, då Albert var i 60-årsåldern blev det han och en änka efter en marinmålare, Anna Egidia Rasmussen, som ofta fick gå till stugorna med bud om skepp från Marstal som förlist och försvunnit med ”man och mus” (det heter väl så på danska; det borde nog ha översatts till ”man och allt”, som jag menar att man säger på svenska), kanske torpederade av tyska ubåtar. Prästen klarade inte att gå med dödsbuden. Albert lärde sig mycket om sorgearbete och krisbearbetning, långt innan sådana begrepp var myntade. Några ord tar särskilt tag i mig. Albert är på sitt första besök hemma hos änkan Anna. Albert har inte gift sig och har inga barn, han har levat som ungkarl i hela sitt liv. Han uttrycker sin bitterhet över hur alltfler av skeppsägarna i Marstal säljer sina fartyg och överger havet. Sjömansyrkets kunskaper går förlorade. ”Stadens levnadsvillkor är ju havet. Om vi kapar förbindelsen med havet vad ska det i så fall bli av staden?” Men änkan ser saken ur ett annat perspektiv:
Jag tänker på mina egna pojkar. Och jag tänker naturligtvis på M och M, mina egna ”de drunknade”. Hur pass närvarande far har jag varit för dem? Hur pass väl lärde jag känna dem och de mig? Hur ofta har jag vandrat med dem, var och en, med deras lilla hand i min, lyssnat till dem, svarat på deras frågor, berättat för dem, förklarat världens och livets mysterier för dem? Svaret jag ger mig själv är inte godkänt. Jag tänker i samma sammanhang på min egen far. Förvisso var han ständigt närvarande och hemma på gården i Brännan. Men hur nära var han mig? Varför minns jag inte några stunder eller förtroliga samtal på tumanhand med far? Hur mycket tid ägnade han åt sina barn enskilt, en och en? Var vi inte alltid ett kollektiv för honom och för varandra? Åtta barn. Jag var alltid en del av en grupp. Och hur skulle han fått tiden att räcka till för oss var och en? Åtta barn föddes inom loppet av drygt tolv år. Visst var han mån om sina barn och gjorde vad han trodde var det bästa för oss. Han tog oss alla med till söndagsskolan i missionshuset varenda söndag förmiddag, där han själv undervisade. Vi fick inte utebli, inte en enda av oss. Men det var en högtidlig, formell relation. Han talade till oss. Han pratade sällan med oss. Annat var det med mor och henne ska jag berätta särskilt om.
Jag kan inte låta bli att från Vi, de drunknade också citera ett samtal mellan den gamle Albert och en pojke, Knud Erik, faderlös naturligtvis. Hans far hade drunknat på havet och lämnat ung hustru och två barn efter sig i Marstal. Lillasystern var inte ens född när fadern gick bort. Albert tar sig an den sexårige Knud Erik, går med honom till hamnen och förevisar det han vet mest om, segelfartyg, havet, sjöfart. Det är vinter och havet har lagt sig.
Efter tjugo år är det alltjämt sådana här bokpassager som oemotståndligt drar till sig mina ögon och fordrar all min koncentration och uppmärksamhet. De skakar om, ger mig skuldkänslor, återuppväcker sorg och vrede, men ger faktiskt också tröst och lisa. Jag ser fram mot fortsättningen av Vi, de drunknade.
Sjukhusbibliotekarien har varit här och lämnat en talbok till mig. Jag valde Gerda Anttis Min man David, inläst av henne själv. En rund silverfärgad MP3-spelare och nio CD-skivor. Jag vet inte om jag hinner avlyssna hela verket innan jag åker hem på fredag. Mellan varven läser jag även Vi, de drunknade.
Jag återkommer till tankarna på min barndom och min relation till far. Visst finns det ögonblick att minnas då det bara var far och jag. Jag har på annat ställe berättat om en bilfärd till Viken då jag gjorde bort mig. Men det är inte sådana händelser man vill tänka på då man önskar att behovet att bli sedd av ens föräldrar blev tillfredsställt. Självklart finns det också andra minnen, minnen av stunder då både mor och far var nära.
En lördag på våren var vi färd med att så betor. Kanske 1957 eller 1958. Det måste ha varit en lördag, troligen lördag eftermiddag, för vi var alla där, NE på traktorn, R, jag, O och far bak på såmaskinen. Ingen skola alltså. Vi sådde betor på det långsmala skiftet (alla våra skiften var långa och smala) närmast vägen genom Brännan och längs gränsen till Bror, vår granne i norr. Utmärkt jord, lättbrukad svartmylla, lite för lätt sandblandad jord kanske; om det blev storm på nysådd åker på våren kunde den rent av börja fyka. Men inte så lätt som de rena sandjordarna västerut, mot havet till. Vi använde den vanliga såmaskinen, den enda vi hade. Det var innan specialmaskiner för betsådd var framtagna. Far hade låtit sme’n som vi alltid anlitade för dylika jobb, smedjan i Buskeröd, bygga om den gamla maskinen, avsedd att dragas med häst, genom att ta bort de främre hjulen och sätta dit ett traktordrag i stället. Många av hästredskapen på gården anpassades på samma sätt när traktorn kom, slåttermaskinen, potatissprätten, hästhackan, som för övrigt fick behålla sitt namn även när den blev traktordragen, släpräfsan, hästräfsan, fjäderharven.
Den första tiden använde vi såmaskinen precis som den var; istället för en häst spändes traktorn för den fyrhjuliga såmaskinen med en kedja och far styrde maskinen med en lång styrstång bakifrån och det enda traktorföraren behövde tänka på var att stanna när far ropade stopp och köra när han sade kör. Men jag tror att det här året var såmaskinen ombyggd och traktorföraren skulle följa ett markörspår och det var hans ansvar att se till att sådragen blev raka och fina och att det inte uppstod en mista mellan dragen. Såmaskinen var främst avsedd för sådd av spannmål och det var bara några centimeter mellan såbillarna. Men det gick att ställa om den till sådd av radgrödor där avståndet skulle vara större mellan raderna. Man lät endast några stycken av såmaskinens billar göra tjänst, de andra hängdes upp i krokar. Tillförseln av frö till de upphängda billarna stängdes av genom att plåtskott fördes in över en utloppstratt som fanns i frölådans botten över varje rör till en bill. Därmed kunde frö matas ut enbart till de billar som tjänstgjorde. Det tog säkert några timmar att ställa om maskinen till betsådd, och sedan måste den återställas till säd igen. Det här var innan betutsädet var pelleterat. Fröna var nakna, precis sådana de hade skördats vid de särskilda fröodlingar som Sockerbolaget drev för att ta fram betfrö till sina betodlare. De var stora som ärter ungefär, men skrovliga och ojämna och hade den speciella kryddiga doft, som grönsaks- och rotfruktsfrön brukar ha. Jag vill minnas att det skulle vara 45 cm mellan raderna (numera har man större radavstånd). Utsädet var dyrt och varje odlare blev tilldelad endast så mycket som beräknades gå åt för den areal han hade kontrakt för, kanske några få kilo per hektar. Man fick vara rädd om fröet, inget fick spillas, allt måste komma till användning. Far hällde bara lite frö i frölådan åt gången, mest över de utlopp som inte var stängda. Men en del frö spreds ändå över till de utlopp som var stängda. Det blev en uppgift för R, O och mig att raka över frö från oanvända utlopp till de utlopp där fröna skulle ner i ett rör och sedan ner i de skåror i jorden som de tunga såbillarna ristade upp.
Till saken hör att det en bit över frölådans botten fanns en omrörare i form av en rund klen järnstång som löpte från gavel till gavel längs lådan. Via kugghjul drevs den sakta runt. Avståndet mellan stången och de plana plåtskotten som stängde av vissa utlopp var ungefär 6 centimeter. Det var lätt att sticka in handen under stången och raka över frö till de utlopp som användes. Men jobbet komplicerades av att det på den långa stången fanns radiellt monterade korta järntenar, kanske 5 mm i grovlek och gissningsvis 5 cm långa. Tenarna stack alltså ut i rät vinkel från den långa stången som hela tiden snurrade runt. Det fanns en sådan ten monterad över varje utloppstratt. Omrörarstången vred sig runt med en fart på uppskattningsvis 6 -8 varv i minuten, dvs. det tog ca 8 – 10 sekunder för en av tenarna att likt visaren på en klocka vrida sig runt ett varv. Vi kunde sticka in en hand under stången endast när tenen var riktad horisontellt eller uppåt. Man hade en 5 – 6 sekunder på sig att få tag i lite frö och dra det upp och sedan över en liten klack till angränsande utloppstratt. När tenen närmade sig horisontalläge och skulle börja vrida sig nedåt mot skottet i utloppstrattens botten måste man kvickt dra undan handen och vänta tills tenen hade vridit sig ett halvt varv och det åter blev fritt utrymme att sticka in handen.
Solen sken, vårens fåglar kvittrade. På respektfullt avstånd vippade sädesärlan över den av harven nykammade och doftande jorden och lärkan drillade högt över oss. Traktorn puttrade och såmaskinen gnisslade lite. Arbetet var inte precis tråkigt. Det var vår, vi var tillsammans, far var på gott humör, betorna skulle bli sådda innan kväll och allt såg lovande ut. Vi nojsade lite med varandra.
Jag såg tenen närma sig min högra hand. Jag stod vid mitten av såmaskinen. Vi stod på en planka monterad längst bak på såmaskinen någon decimeter över marken. När vi stod på den kunde vi lagom nå upp till frölådan. Locket hängde på gångjärn vid framkanten och det var öppet. Såmaskinen gnisslade och omrörarstången med dess tvärmonterade tenar rörde sig obevekligt. Jag hade tag i en näve frön som skulle krafsas över till utloppet intill. Tenen nådde ovansidan på handen, låg platt mot huden, sakta vreds den vidare. Nu måste jag kvickt dra tillbaka handen. Men jag kände kanske att en del av fröna inte hängde med, ville ta ett bättre grepp, kanske jag bara var lite långsam. Handen satt fast. Tenens ände tryckte hårt mot ovansidan. Och den fortsatte neråt. Jag stirrade på min hand och på järnpinnen. Huden brast när järnet trängde in i en punkt mitt på ovansidan på min högra hand. Blod syntes. Och vridningen fortsatte. Handen trycktes neråt mot bottnen av frölådan av trycket från den roterande järntenen. Skräckslagen såg jag hur hålet i handen blev större och större. Inte ett ljud kom över mina läppar. Jag bara stirrade på vad som höll på att hända med min hand. Någon smärta minns jag inte att jag kände. Allt större del av tenen trängde ner genom handen. Jag blev som förlamad. Det for som en blixt genom huvudet på mig att detta var mitt fel, jag hade inte varit tillräckligt aktsam, jag var slarvig och ouppmärksam. Vad skulle far säga? Nu hade järntenen nått vertikalläge. På ovansidan på handen hade den begravt sig ända ner till dess fäste vid den vridande stången och fläkt upp ett 6 cm lång dike i handen, den fria änden stack ut på undersidan och pekade rakt ner. Rörelsen fortsatte obevekligt. Äntligen kom det ett förskräckt ljud över mina läppar. Inte ett rop, inte ett skrik, mera ett litet jämrande ”Aj, aj, aj ….” och en liten snyftning. Samtidigt hade O, eller om det var R, vänt sig mot mig och fått syn på blod och den konstiga vinkel min arm hand befann sig i. Nu kom det ljud som rev sönder idyllen på åkern: STOPP! STANNA! STOOOOPP! O och R skrek allt vad deras lungor förmådde. Far fattade inte lika snabbt vad det var som pågick. Han gick bredvid såmaskinen längst till höger. Men även han började skrika stopp, stanna! när han hörde de andra. Den ende som inte skrek var jag. Äntligen trampade NE ner kopplingspedalen och ekipaget stoppade. Det blev tyst. Tystnade inte även fåglarna? Men solen fortsatte att skina.
Tenen stod nu nästan i horisontalläge framåt. Den hade fläkt upp ett långt blodigt jack tvärs genom min högerhand, men det återstod fortfarande en liten smal brygga av hud och kött mellan långfinger och ringfinger. Där stod jag med höger hand fastklämd som i ett skruvstäd. Jag kunde inte röra handen och om jag försökte kände jag en skärande smärta. Ja nu började sakta smärtan komma. NE hade kvickt hoppat av traktorn och kom med långa kliv för att se vad som stod på där bak vid såmaskinen. Jag fick en snabb glimt av hans ansiktsuttryck när han fick syn på min hand och av den förstod jag att det var en chockerande syn. Nu var goda råd dyra. Hur skulle de få loss mig? R och NE var nog de mest handlingskraftiga. Far var nervös och handlingsförlamad. Första idén var att backa hela ekipaget så att omröraren därmed skulle vrida sig baklänges och tenen vridas ur min hand samma väg som den trängt in. NE backade traktorn några centimeter. Tenen vred sig en aning neråt, och en intensiv smärta skar genom min hand. Nej det var inte rätt väg. Nu inriktade de sig på att skruva loss omröringsaxeln från sina fästen. Den hade tre fästpunkter, en i varje gavel och en i mitten, ett litet stycke från där jag stod. Det var nog mest R som febrilt arbetade med en skiftnyckel för att lossa bult efter bult vid fästena. Det tog sin tid. Jag stod under tiden passiv och stirrade på min blodiga högerhand. Var det verkligen min hand? Smärtan kom mer och mer, en molande, pulserande verk. Jag jämrade mig sakta. Blodet flöt. Jag började bli matt, jag vitnade i ansiktet. Far fick stötta mig så att jag inte skulle falla. Men falla kunde jag inte, jag satt ju fast med handen. Jag har ingen aning om hur lång tid det tog att skruva loss axeln, 10 minuter, 20, 30? När den äntligen var lossad från sina fästen lyfte de sakta axeln med min spetsade hand. Försiktigt kunde handen lirkas loss, neråt – framåt. Det gjorde ont men äntligen var jag fri. Mina bröder tittade förskräckt och undrande och ömkande på mig.
Nästa minnesbild är hur far och jag går snett över åkern, hemåt. Far går vid min högra sida och håller min hand så högt som möjligt samtidigt som han stöttar mig. Han är påtagligt nervös. Jag och far. Mor ser oss på håll, hon kommer ut på gården och har stora ögon. ”Vad står på?” Det är den ängsliga, moderliga rösten. Nästa minne är hur jag ligger i baksätet på bilen med höger hand och arm inlindade i handdukar. Mor sitter bredvid. Far kör till lasarettet i Ängelholm, som var närmaste landstingslasarett på den tiden.
Jag minns inte mycket av lasarettet, Jag blev sydd i handen. Jag blev röntgad. Mirakulöst var inget ben och ingen sena i handen skadad. Hand och underarm gipsades och jag fick en mitella runt nacken.
Plötsligt var jag i centrum. Mor och far ägnade sig åt mig. När vi kom hem på kvällen flockades alla kring mig. Alla ville ta på mig, se mitt förband, den inpackade handen, prata med mig, fråga mig vad som hänt, hur lasarettet var, vad doktorn gjorde. Jag mådde mycket bra. På måndagen var jag i centrum i klassen i skolan. Det var en underbar vecka som följde. Jag vet inte hur många gånger jag fick berätta vad som hänt. Kamrater som tidigare inte sett åt mitt håll, var plötsligt vid min sida och erbjöd sig att bära min skolväska. Och, ja, handen blev fullständigt återställd och har tjänat mig väl.
I lördags (26 sept) sprang T och jag Lidingöloppet. T sprang för första gången och jag för andra. T på 3:04, jag på 3:47. I fjor sprang jag på 3:25. Att jag fick så mycket sämre tid i år förklarar jag med att jag är flera kilo tyngre i år än då. Jag måste banta bort några kilon. Jag väger ca 86 kilo. Men kanske jag var lite sämre tränad nu. Jag har sprungit ca 25 mil sedan slutet på juli. Jag fick rejält ont i fötterna, särskilt ovansidan av högerfoten. Och det tog två – tre dagar innan värken var helt borta. Min fotvårdare, Susanne i Höllviken, som jag var hos i måndags, sa att det var ett typiskt tecken på överansträngning. Jag tänker vila från löpning nu ett bra tag. Motionera kan jag göra genom cykling och simning och kanske lite rullskidåkning. T och jag körde bil upp till Stockholm i fredags och tillbaka i söndags. Vi bodde på vandrarhemmet 2 kronor på Surbrunnsgatan. Turligt nog kunde vi parkera bilen på gatan utanför och låta den stå där gratis hela helgen.
På lördagsförmiddagen tog vi tunnelbanan till Ropsten och sedan Lidingöloppets gratisbussar ut till startområdet vid Kyrkviken. Det var länge sedan jag kunde tillbringa så mycket tid på tumanhand med T. Det var givande. Jag hoppas att han också tyckte det var positivt. Det är svårt att få en riktig uppfattning om hur mina söner upplever och ser på mig som pappa. Jag kan aldrig bli riktigt säker på att mina tankar om deras syn på mig verkligen är den sanna och riktiga. Jag kan ju jämföra med hur jag såg på min far när han var 65. Det var 1969, då jag var 25 år gammal. En så ung pojke har inte jag nu. Alla är över 30, J är över 40. Åldersskillnaden mellan mig och mina söner är alltså mindre än vad den var mellan mig och far. Det rättfärdigar min tanke att mina pojkar upplever avståndet mellan dem och mig. Men vad vet jag? Kanske de tycker att jag är gammal. Och varför svider det så i mig vid den tanken? Varför är det så svårt att acceptera att man uppfattas som gammal i andras ögon? Men så lastgammal är jag väl inte. (Jag kan ju ännu springa Lidingöloppet under 4 timmar; och jag har just fullföljt en svensk klassiker).
Men visst tyckte jag att far var gammal när han var 65. (Att se honom snöra på sig ett par löparskor och springa är fullständigt otänkbart; sådant trams sysslade inte han med, och han skulle inte ha klarat av många meter heller). Då hade han redan sålt stället i Brännan till kommunen och börjat ta det lugnare i arbetet. Mjölkkorna hade NE tagit över. Men han drev fortfarande jordbruket, fast på ett enklare, mindre arbetskrävande sätt. Det var spannmål, raps och under några år sockerbetor som gällde. Betorna slutade han med också så småningom. Jag bodde i Stockholm och pluggade på KTH. B och jag var gifta sedan tre år, och vi hade fått J, hösten 1969 var han på sitt andra år. Mor och far kom till Stockholm åtminstone en gång om året, vid BV:s årsmöte i juni. Då bodde de hos oss. Och vi var hemma i Skåne några gånger om året. Jag såg nog på far som en ganska gammal man. Fåordig hade han alltid varit och det blev inte bättre när han blev gammal. Skulle det bli ett samtal mellan oss var det jag som fick försöka hålla igång det, och det var inte lätt. Det blev inte sagt så mycket, och absolut inte om något At än ytliga, alldagliga ting. Aldrig något om tro, inre tankar, känslor. Vi talade aldrig om Gud, om kristendom, om tro med varandra. En paradox då vi väl var troende båda två. Jag kunde väl gissa mig till att far var glad över att jag, så vitt han kunde se, gick i hans fotspår vad gällde tro och religion. Och vi var ju med i BV och gick till Roseniuskyrkan på Smala gränd. Jag tror han hade haft en del farhågor just för mig, när jag flyttade till Stockholm, att jag skulle dras bort från tron. Men mest verkade han ta för givet att alla hans barn skulle gå i hans fotspår. Ingen skulle avvika. Ingen skulle gå egna vägar. Men att tala om sådana saker med far det gjorde vi aldrig, inte jag, inte någon annan av mina syskon.
Jag är ganska säker på att mina pojkar har ett mindre avstånd till mig än vad jag hade till far. Visst har de lättare för att prata med mig, utbyta tankar med mig, närma sig mig, skoja med mig? Jag hoppas det. Jag tror det också. Inte för att vi har så särskilt djupa samtal med varandra. Men jag vill tro att möjligheten finns. Jag hoppas att de inte skulle dra sig för att prata om känsliga ting med mig, om de känner att de skulle vilja det. J och jag har haft en del sådana samtal, vilket jag är mycket glad för. Inte så mycket med T. Fast det är T som är präst. Och bör ha en viss vana vid sådana samtal. Men det är naturligtvis en sak att prata om andliga ting, om tro och känslor, med församlingsbor, en helt annan sak att göra det min sin pappa. Helst som pappa har avfallit från tron. Och ingen är profet i sin hemstad. Jag hoppas bara att T förnimmer att jag fullt ut respekterar och högaktar hans val av livsbana, hans tro och livsåskådning. Jag beundrar honom ofta, ibland avundas jag honom för att han har sin tro kvar och för att han haft möjlighet att fördjupa sig i religionsfrågor i sin utbildning. Men jag har svårt för att säga honom rakt ut att jag tvivlar på Gud och hans existens över huvud taget, det erkänner jag. Det skulle bli smärtsamt för honom och även för mig. Men lite kluven är jag. Och alldeles säker kan man ju inte vara.
T har sökt och fått kyrkoherdetjänsten i Kyrkhults församling i Blekinge. Vilket bl a innebär att han blir chef för dem som är anställda i församlingen. Med sig till Stockholm hade en lärobok i arbetsrätt; vad anställda har för rättigheter och skyldigheter. Han läste i den flitigt. Tjänsten i Kyrkhult innebär också att han måste pendla till jobbet. De ska bo kvar i Osby. Jag tror det är en 4 – 5 mil mellan Osby och Kyrkhult. Men att pendla en sådan sträcka upplever han inte som något problem. A och T har inget emot att så småningom flytta till en större stad, t.ex. Göteborg. Men det blir inte aktuellt så länge deras pojkar går i grundskolan. Det ska de fortsätta med i Osby.
I måndags var jag ledig från busskörning. Som väl var eftersom jag fortfarande var trött, hade stela ben och ont i fötterna. På natten blev Jackie sjuk. Hon var orolig, kliade sig överallt och kräktes. På morgonen var hon mycket matt. Christina tog henne till veterinär i Höllviken, där hon blev inlagd, fick dropp och antibiotika. Diagnosen var trolig allergisk reaktion och vid kräkning hade hon dragit ner något i lungorna som orsakade inflammation där. Dessutom var hon uttorkad. På kvällen hämtade Christina henne. Hon är bättre nu men ännu lite trött och svag. Idag är hon på sitt dagis i Bröddarp som vanligt.
Carsten Jensen skriver om Marstal på danska Ärö. Det är en riktig tegelsten på 710 sidor med finstilt text (en pocket). Skildringen börjar vid 1800-talets början och fortsätter till andra världskriget, tror jag. Jag har hittills bara läst knappt hälften av boken. Det är en skildring av sjömanslivet, sjömännens villkor, och minst lika mycket om sjömansfamiljernas villkor, de som stanna hemma, tog farväl och väntade på återkomsten, som ibland, ofta, inte inträffade: Mödrarna, hustrurna, barnen. I den del av boken jag läst står Albert i centrum, född i mitten av 1800-talet, son till skolläraren i Marstal. Han gick tidigt till sjöss, blev kapten på egen skuta, sedan redare och skeppsmäklare. Han blev något av en fadersgestalt i stan, lite antagonist till prästen som hette Abildgaard. Under första världskriget, då Albert var i 60-årsåldern blev det han och en änka efter en marinmålare, Anna Egidia Rasmussen, som ofta fick gå till stugorna med bud om skepp från Marstal som förlist och försvunnit med ”man och mus” (det heter väl så på danska; det borde nog ha översatts till ”man och allt”, som jag menar att man säger på svenska), kanske torpederade av tyska ubåtar. Prästen klarade inte att gå med dödsbuden. Albert lärde sig mycket om sorgearbete och krisbearbetning, långt innan sådana begrepp var myntade. Några ord tar särskilt tag i mig. Albert är på sitt första besök hemma hos änkan Anna. Albert har inte gift sig och har inga barn, han har levat som ungkarl i hela sitt liv. Han uttrycker sin bitterhet över hur alltfler av skeppsägarna i Marstal säljer sina fartyg och överger havet. Sjömansyrkets kunskaper går förlorade. ”Stadens levnadsvillkor är ju havet. Om vi kapar förbindelsen med havet vad ska det i så fall bli av staden?” Men änkan ser saken ur ett annat perspektiv:
”Har ni någonsin tänkt på hur det är att vara barn till en
sjöman?
”Ja, det har jag nog. Jag kommer från en sjömanssläkt.”
”Ta då en grabb som går till sjöss när han är fjorton år. Hur mycket tror ni att han har
fått se av sin far när han lämnar sitt barndomshem?”
Han hörde fastheten i hennes röst och förstod att hon inte hade ställt en fråga. Hon skulle fram till en punkt och det var bara för honom att följa efter.
”Det ska jag säga er, kapten Madsen. Far hade väl varit hemma ungefär vartannat år. Aldrig mer än ett par månader åt gången. Så när pojken går till sjöss som fjortonåring har han
sett sin far sju gånger, högst ett och ett halvt år sammanlagt. Ni kallar
Marstal för sjömännens stad, men vet ni vad jag kallar staden? Jag kallar den
för kvinnornas stad. Det är kvinnorna som lever i den. Männen är bara på besök.
Har ni aldrig sett ansiktet på en sådan där tvåårig liten parvel som styltar ned
för gatan med fadern i handen? Han ser upp på sin far och det är ju så sorgligt
uppenbart vad det är som försiggår i det lilla huvudet. ’Vem är den här mannen?’
frågar han sig själv. Och när han sedan har vant sig vid den far han plötsligt
har förärats så åker fadern iväg igen. Två år senare upprepar sig samma
historia. Nu är pojken fyra år. Även de mest kärleksfulla minnena av fadern har
bleknat och även fadern ska vänja sig vid en pojke han knappt känner igen. Två
år är en evighet i ett barns liv, kapten Madsen. Och vad är det för ett
liv?”
Jag tänker på mina egna pojkar. Och jag tänker naturligtvis på M och M, mina egna ”de drunknade”. Hur pass närvarande far har jag varit för dem? Hur pass väl lärde jag känna dem och de mig? Hur ofta har jag vandrat med dem, var och en, med deras lilla hand i min, lyssnat till dem, svarat på deras frågor, berättat för dem, förklarat världens och livets mysterier för dem? Svaret jag ger mig själv är inte godkänt. Jag tänker i samma sammanhang på min egen far. Förvisso var han ständigt närvarande och hemma på gården i Brännan. Men hur nära var han mig? Varför minns jag inte några stunder eller förtroliga samtal på tumanhand med far? Hur mycket tid ägnade han åt sina barn enskilt, en och en? Var vi inte alltid ett kollektiv för honom och för varandra? Åtta barn. Jag var alltid en del av en grupp. Och hur skulle han fått tiden att räcka till för oss var och en? Åtta barn föddes inom loppet av drygt tolv år. Visst var han mån om sina barn och gjorde vad han trodde var det bästa för oss. Han tog oss alla med till söndagsskolan i missionshuset varenda söndag förmiddag, där han själv undervisade. Vi fick inte utebli, inte en enda av oss. Men det var en högtidlig, formell relation. Han talade till oss. Han pratade sällan med oss. Annat var det med mor och henne ska jag berätta särskilt om.
Jag kan inte låta bli att från Vi, de drunknade också citera ett samtal mellan den gamle Albert och en pojke, Knud Erik, faderlös naturligtvis. Hans far hade drunknat på havet och lämnat ung hustru och två barn efter sig i Marstal. Lillasystern var inte ens född när fadern gick bort. Albert tar sig an den sexårige Knud Erik, går med honom till hamnen och förevisar det han vet mest om, segelfartyg, havet, sjöfart. Det är vinter och havet har lagt sig.
”Kom” sade han till pojken som verkade falla i bitar vid åsynen av det
igenfrusna vattnet. De gick vidare längs kajen förbi kollagret och ned mot
Prinsekajen.
”Hur är det att drunkna?” frågade pojken.
”Man får munnen full med vatten och till sist kan man inte andas.”
”Har du provat att drunkna?”
”Nej”, sade Albert, ”om man drunknar så dör man. Jag är ju här.”
”Drunknar alla till sist?”
”De flesta drunknar inte.”
”Min far drunknade”, sade pojken i ett tonfall som om detta sätt att dö av någon
anledning gav honom orsak att känna stolthet och upphöja fadern.
Sedan blev han mer osäker.
”Om vi drunknar, kommer vi då aldrig mer tillbaka!”
”Nej, då kommer vi aldrig mer tillbaka.”
”Min mor säger att far har blivit en ängel.”
”Du ska lyssna på din mor.”
Efter tjugo år är det alltjämt sådana här bokpassager som oemotståndligt drar till sig mina ögon och fordrar all min koncentration och uppmärksamhet. De skakar om, ger mig skuldkänslor, återuppväcker sorg och vrede, men ger faktiskt också tröst och lisa. Jag ser fram mot fortsättningen av Vi, de drunknade.
Sjukhusbibliotekarien har varit här och lämnat en talbok till mig. Jag valde Gerda Anttis Min man David, inläst av henne själv. En rund silverfärgad MP3-spelare och nio CD-skivor. Jag vet inte om jag hinner avlyssna hela verket innan jag åker hem på fredag. Mellan varven läser jag även Vi, de drunknade.
Jag återkommer till tankarna på min barndom och min relation till far. Visst finns det ögonblick att minnas då det bara var far och jag. Jag har på annat ställe berättat om en bilfärd till Viken då jag gjorde bort mig. Men det är inte sådana händelser man vill tänka på då man önskar att behovet att bli sedd av ens föräldrar blev tillfredsställt. Självklart finns det också andra minnen, minnen av stunder då både mor och far var nära.
En lördag på våren var vi färd med att så betor. Kanske 1957 eller 1958. Det måste ha varit en lördag, troligen lördag eftermiddag, för vi var alla där, NE på traktorn, R, jag, O och far bak på såmaskinen. Ingen skola alltså. Vi sådde betor på det långsmala skiftet (alla våra skiften var långa och smala) närmast vägen genom Brännan och längs gränsen till Bror, vår granne i norr. Utmärkt jord, lättbrukad svartmylla, lite för lätt sandblandad jord kanske; om det blev storm på nysådd åker på våren kunde den rent av börja fyka. Men inte så lätt som de rena sandjordarna västerut, mot havet till. Vi använde den vanliga såmaskinen, den enda vi hade. Det var innan specialmaskiner för betsådd var framtagna. Far hade låtit sme’n som vi alltid anlitade för dylika jobb, smedjan i Buskeröd, bygga om den gamla maskinen, avsedd att dragas med häst, genom att ta bort de främre hjulen och sätta dit ett traktordrag i stället. Många av hästredskapen på gården anpassades på samma sätt när traktorn kom, slåttermaskinen, potatissprätten, hästhackan, som för övrigt fick behålla sitt namn även när den blev traktordragen, släpräfsan, hästräfsan, fjäderharven.
Den första tiden använde vi såmaskinen precis som den var; istället för en häst spändes traktorn för den fyrhjuliga såmaskinen med en kedja och far styrde maskinen med en lång styrstång bakifrån och det enda traktorföraren behövde tänka på var att stanna när far ropade stopp och köra när han sade kör. Men jag tror att det här året var såmaskinen ombyggd och traktorföraren skulle följa ett markörspår och det var hans ansvar att se till att sådragen blev raka och fina och att det inte uppstod en mista mellan dragen. Såmaskinen var främst avsedd för sådd av spannmål och det var bara några centimeter mellan såbillarna. Men det gick att ställa om den till sådd av radgrödor där avståndet skulle vara större mellan raderna. Man lät endast några stycken av såmaskinens billar göra tjänst, de andra hängdes upp i krokar. Tillförseln av frö till de upphängda billarna stängdes av genom att plåtskott fördes in över en utloppstratt som fanns i frölådans botten över varje rör till en bill. Därmed kunde frö matas ut enbart till de billar som tjänstgjorde. Det tog säkert några timmar att ställa om maskinen till betsådd, och sedan måste den återställas till säd igen. Det här var innan betutsädet var pelleterat. Fröna var nakna, precis sådana de hade skördats vid de särskilda fröodlingar som Sockerbolaget drev för att ta fram betfrö till sina betodlare. De var stora som ärter ungefär, men skrovliga och ojämna och hade den speciella kryddiga doft, som grönsaks- och rotfruktsfrön brukar ha. Jag vill minnas att det skulle vara 45 cm mellan raderna (numera har man större radavstånd). Utsädet var dyrt och varje odlare blev tilldelad endast så mycket som beräknades gå åt för den areal han hade kontrakt för, kanske några få kilo per hektar. Man fick vara rädd om fröet, inget fick spillas, allt måste komma till användning. Far hällde bara lite frö i frölådan åt gången, mest över de utlopp som inte var stängda. Men en del frö spreds ändå över till de utlopp som var stängda. Det blev en uppgift för R, O och mig att raka över frö från oanvända utlopp till de utlopp där fröna skulle ner i ett rör och sedan ner i de skåror i jorden som de tunga såbillarna ristade upp.
Till saken hör att det en bit över frölådans botten fanns en omrörare i form av en rund klen järnstång som löpte från gavel till gavel längs lådan. Via kugghjul drevs den sakta runt. Avståndet mellan stången och de plana plåtskotten som stängde av vissa utlopp var ungefär 6 centimeter. Det var lätt att sticka in handen under stången och raka över frö till de utlopp som användes. Men jobbet komplicerades av att det på den långa stången fanns radiellt monterade korta järntenar, kanske 5 mm i grovlek och gissningsvis 5 cm långa. Tenarna stack alltså ut i rät vinkel från den långa stången som hela tiden snurrade runt. Det fanns en sådan ten monterad över varje utloppstratt. Omrörarstången vred sig runt med en fart på uppskattningsvis 6 -8 varv i minuten, dvs. det tog ca 8 – 10 sekunder för en av tenarna att likt visaren på en klocka vrida sig runt ett varv. Vi kunde sticka in en hand under stången endast när tenen var riktad horisontellt eller uppåt. Man hade en 5 – 6 sekunder på sig att få tag i lite frö och dra det upp och sedan över en liten klack till angränsande utloppstratt. När tenen närmade sig horisontalläge och skulle börja vrida sig nedåt mot skottet i utloppstrattens botten måste man kvickt dra undan handen och vänta tills tenen hade vridit sig ett halvt varv och det åter blev fritt utrymme att sticka in handen.
Solen sken, vårens fåglar kvittrade. På respektfullt avstånd vippade sädesärlan över den av harven nykammade och doftande jorden och lärkan drillade högt över oss. Traktorn puttrade och såmaskinen gnisslade lite. Arbetet var inte precis tråkigt. Det var vår, vi var tillsammans, far var på gott humör, betorna skulle bli sådda innan kväll och allt såg lovande ut. Vi nojsade lite med varandra.
Jag såg tenen närma sig min högra hand. Jag stod vid mitten av såmaskinen. Vi stod på en planka monterad längst bak på såmaskinen någon decimeter över marken. När vi stod på den kunde vi lagom nå upp till frölådan. Locket hängde på gångjärn vid framkanten och det var öppet. Såmaskinen gnisslade och omrörarstången med dess tvärmonterade tenar rörde sig obevekligt. Jag hade tag i en näve frön som skulle krafsas över till utloppet intill. Tenen nådde ovansidan på handen, låg platt mot huden, sakta vreds den vidare. Nu måste jag kvickt dra tillbaka handen. Men jag kände kanske att en del av fröna inte hängde med, ville ta ett bättre grepp, kanske jag bara var lite långsam. Handen satt fast. Tenens ände tryckte hårt mot ovansidan. Och den fortsatte neråt. Jag stirrade på min hand och på järnpinnen. Huden brast när järnet trängde in i en punkt mitt på ovansidan på min högra hand. Blod syntes. Och vridningen fortsatte. Handen trycktes neråt mot bottnen av frölådan av trycket från den roterande järntenen. Skräckslagen såg jag hur hålet i handen blev större och större. Inte ett ljud kom över mina läppar. Jag bara stirrade på vad som höll på att hända med min hand. Någon smärta minns jag inte att jag kände. Allt större del av tenen trängde ner genom handen. Jag blev som förlamad. Det for som en blixt genom huvudet på mig att detta var mitt fel, jag hade inte varit tillräckligt aktsam, jag var slarvig och ouppmärksam. Vad skulle far säga? Nu hade järntenen nått vertikalläge. På ovansidan på handen hade den begravt sig ända ner till dess fäste vid den vridande stången och fläkt upp ett 6 cm lång dike i handen, den fria änden stack ut på undersidan och pekade rakt ner. Rörelsen fortsatte obevekligt. Äntligen kom det ett förskräckt ljud över mina läppar. Inte ett rop, inte ett skrik, mera ett litet jämrande ”Aj, aj, aj ….” och en liten snyftning. Samtidigt hade O, eller om det var R, vänt sig mot mig och fått syn på blod och den konstiga vinkel min arm hand befann sig i. Nu kom det ljud som rev sönder idyllen på åkern: STOPP! STANNA! STOOOOPP! O och R skrek allt vad deras lungor förmådde. Far fattade inte lika snabbt vad det var som pågick. Han gick bredvid såmaskinen längst till höger. Men även han började skrika stopp, stanna! när han hörde de andra. Den ende som inte skrek var jag. Äntligen trampade NE ner kopplingspedalen och ekipaget stoppade. Det blev tyst. Tystnade inte även fåglarna? Men solen fortsatte att skina.
Tenen stod nu nästan i horisontalläge framåt. Den hade fläkt upp ett långt blodigt jack tvärs genom min högerhand, men det återstod fortfarande en liten smal brygga av hud och kött mellan långfinger och ringfinger. Där stod jag med höger hand fastklämd som i ett skruvstäd. Jag kunde inte röra handen och om jag försökte kände jag en skärande smärta. Ja nu började sakta smärtan komma. NE hade kvickt hoppat av traktorn och kom med långa kliv för att se vad som stod på där bak vid såmaskinen. Jag fick en snabb glimt av hans ansiktsuttryck när han fick syn på min hand och av den förstod jag att det var en chockerande syn. Nu var goda råd dyra. Hur skulle de få loss mig? R och NE var nog de mest handlingskraftiga. Far var nervös och handlingsförlamad. Första idén var att backa hela ekipaget så att omröraren därmed skulle vrida sig baklänges och tenen vridas ur min hand samma väg som den trängt in. NE backade traktorn några centimeter. Tenen vred sig en aning neråt, och en intensiv smärta skar genom min hand. Nej det var inte rätt väg. Nu inriktade de sig på att skruva loss omröringsaxeln från sina fästen. Den hade tre fästpunkter, en i varje gavel och en i mitten, ett litet stycke från där jag stod. Det var nog mest R som febrilt arbetade med en skiftnyckel för att lossa bult efter bult vid fästena. Det tog sin tid. Jag stod under tiden passiv och stirrade på min blodiga högerhand. Var det verkligen min hand? Smärtan kom mer och mer, en molande, pulserande verk. Jag jämrade mig sakta. Blodet flöt. Jag började bli matt, jag vitnade i ansiktet. Far fick stötta mig så att jag inte skulle falla. Men falla kunde jag inte, jag satt ju fast med handen. Jag har ingen aning om hur lång tid det tog att skruva loss axeln, 10 minuter, 20, 30? När den äntligen var lossad från sina fästen lyfte de sakta axeln med min spetsade hand. Försiktigt kunde handen lirkas loss, neråt – framåt. Det gjorde ont men äntligen var jag fri. Mina bröder tittade förskräckt och undrande och ömkande på mig.
Nästa minnesbild är hur far och jag går snett över åkern, hemåt. Far går vid min högra sida och håller min hand så högt som möjligt samtidigt som han stöttar mig. Han är påtagligt nervös. Jag och far. Mor ser oss på håll, hon kommer ut på gården och har stora ögon. ”Vad står på?” Det är den ängsliga, moderliga rösten. Nästa minne är hur jag ligger i baksätet på bilen med höger hand och arm inlindade i handdukar. Mor sitter bredvid. Far kör till lasarettet i Ängelholm, som var närmaste landstingslasarett på den tiden.
Jag minns inte mycket av lasarettet, Jag blev sydd i handen. Jag blev röntgad. Mirakulöst var inget ben och ingen sena i handen skadad. Hand och underarm gipsades och jag fick en mitella runt nacken.
Plötsligt var jag i centrum. Mor och far ägnade sig åt mig. När vi kom hem på kvällen flockades alla kring mig. Alla ville ta på mig, se mitt förband, den inpackade handen, prata med mig, fråga mig vad som hänt, hur lasarettet var, vad doktorn gjorde. Jag mådde mycket bra. På måndagen var jag i centrum i klassen i skolan. Det var en underbar vecka som följde. Jag vet inte hur många gånger jag fick berätta vad som hänt. Kamrater som tidigare inte sett åt mitt håll, var plötsligt vid min sida och erbjöd sig att bära min skolväska. Och, ja, handen blev fullständigt återställd och har tjänat mig väl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)