Flydda tider

Till flydda tider min tanke återgår än så gärna.
Far kunde sin Fänrik Stål. Mor berättade en gång att han inlett ett tal vid en fest med detta citat. Om jag inte minns alldeles fel ska det ha varit vid ett kalas hos grannen Bror Andersson, jag tror vid en födelsedag - hans 50-årsdag? Ett antal av bygdens bönder var samlade och far briljerade med ett välformulerat tal till jubilarens ära. Och mor var stolt över sin man. Men hon såg också den andra sidan hos far. Jag kan också minnas tillfällen då hon beklagar sig: Hålla ett fint tal vid högtidliga tillfällen inför åhörare det kan han, men säga ett ord här hemma så man kunde få reda på vad han tänker, det kan han inte . Mor var ibland synbart ledsen och förbittrad över fars inbundenhet och tystnad, hans oförmåga till alldaglig kommunikation.

I vardagslag var far fåordig och inbunden. Liksom mor fick även vi barn mången gång gissa oss till vad han egentligen menade och tänkte. Man kunde se på honom när han var irriterad och på dåligt humör. Och det hände nog så ofta. Jag misstänker att han var rätt depressivt lagd. Han grubblade och såg nog ofta ganska mörkt på tillvaron. Det kunde vara ekonomiska bekymmer som vi ibland fick en antydan om, typiskt nog inte från honom själv utan från mor. Vi måste spara! Nu har där kommit en stor räkning från Lokalföreningen igen och far är bekymrad över hur pengarna ska räcka! Men det var säkert annat också som han hade svårt att sätta ord på inför sina närmaste. Och detta skapade en mur mellan far och oss barn. Det var svårt att tilltala far.

Jag minns en dag då far skulle köra ett ärende till Viken i vår Ford Anglia modell 1946. Jag var alltid pigg på en biltur och fick följa med. På den tiden var bilarna utrustade med ”pilar” som färdriktningsvisare. Det satt en pil på vardera sidan av bilen, vanligtvis mitt på bilens långsida så att den skulle vara synlig både framifrån och bakifrån. En pil var helt enkelt en decimeterlång smal ribba av plåt som normalt hängde infälld i en skyddande hylsa. Med ett vred vid förarplatsen kunde man aktivera den och då svängde den nedre änden upp och pilen pekade horisontellt rakt ut från bilen. Jag gissar att kraften som svängde upp pilen åstadkoms av en elektromagnet. Vanligen fanns det inuti pilen också en röd eller gul lampa så att den även skulle vara synlig i mörker. På Anglian satt vredet för pilarna i mitten på instrumentpanelen rakt under hastighetsmätaren som också var centralt placerad. Det var alltså lika lätt att manövrera pilarna för den som satt i passagerarsätet som för den som körde. När någon av oss barn hade den eftertraktade förmånen att sitta ”där framme” – vilket inträffade när inte mor var med i bilen - hade vi med fars goda minne och tysta medgivande den självpåtagna uppgiften att sköta pilarna. Vredet kunde vridas antingen till höger eller vänster. Jag kan se mig själv den här dagen sittande längst fram på sätet för att nå pilvredet och kunna se ut ordentligt, nästippen nådde väl med nöd över instrumentbrädan. Bilen var hög och smal och det var inte utan orsak som den ibland kallades ”Fyra Ståplatser”. Vindrutan var helt plan och placerad högt. Kring hastighetsmätaren i mitten var de viktigaste manöverknapparna samlade; strålkastare, vindrutetorkare, startnyckel och choke. Och jag tror att det fanns en särskild startknapp också. Först slog man till tändningen med nyckeln, sedan drog man ut starten: så länge knappen hölls utdragen var startmotorn inkopplad. När man släppte knappen åkte den in igen med hjälp av en fjäder och då kopplades startmotorn ur. Och i mitten på undersidan av instrumentbrädan satt alltså vredet för körriktningsvisarna eller pilarna kort och gott.

Vi närmade oss Viken och jag såg fram emot att fälla ut pilen. Nu var det så att Viken hade två infarter när man kom norrifrån. I vart fall uppfattade jag som barn det så. Dels var det den gamla smala gatan som ringlade sig som en orm genom hela samhället från norr till söder, dels var det en tämligen nybyggd väg som gick i östra kanten av byn. Det var en genomfartsled byggd någon gång under första hälften av nittonhundratalet. Jag skulle nog ganska enkelt kunna ta reda på vilket år den vägen byggdes. För far var det naturligtvis den nya vägen, han måste ju haft i gott minne tiden då inte den fanns. Jag hade som barn ingen uppfattning om vilken av de båda vägarna som var yngre eller äldre. Som jag såg det var båda vägarna gamla, för att inte säga eviga. De fanns båda så långt tillbaka jag kunde minnas och det var omöjligt att föreställa sig Viken utan någon av dessa vägar. Jag hade inte heller någon uppfattning om vilken av dem som var större eller mindre. Men jag hade hört uttrycket att köra ”in om byn” respektive ”ut om byn”, ett sätt att skilja de båda lederna åt. Kruxet vara bara att jag hade förväxlat de båda begreppen. När vi närmade oss Svingen, som korsningen mellan Prästavägen och den nyare vägen förr kallades – nuförtiden hör man sällan det uttrycket – frågade jag far om vi skulle köra ”in om byn”? Han gav ett jakande svar. För mig betydde det att ingen pil skulle fällas ut vid korsningen. Jag trodde vi skulle rakt fram, alltså fortsätta på den nyare vägen, istället för att svänga till höger mot stranden på Prästavägen som sedan svängde 90 grader till vänster och vid kyrkan gick över i Bygatan. Jag trodde att ”in om byn” var den dunge av tallar som omgav den nyare vägens fortsättning lite öster om bykärnan. Jag tyckte nog att färden mellan de höga träden på ömse sidor om vägen var att köra in i något – som i en skog, medan att ta av till höger där man hade det öppna havet framför sig passade bäst ihop med ”ut om…”

Jag fällde alltså inte ut pilen. Vi närmade oss korsningen och plötsligt fick jag höra fars irriterade röst: Nå, fäll ut pilen! Det skulle varit gjort för länge sedan! Konfunderad och skamsen vred jag knappen till höger och fällde så ut pilen. Jag förstod genast vilket fel jag gjort. Inte att jag missuppfattat vilken väg vi skulle köra. Utan att jag förväxlat begreppen ”inom byn” och ”utom byn”. Hur kunde jag ha varit så dum att jag inte begrep vilken väg som var ”inom byn”? Jag skämdes och far var irriterad. Inte ett ord yttrades mer och det var inte längre roligt att åka bil. När far var färdig med de ärenden som skulle uträttas och vi äntligen kom hem igen steg jag slokörad ur bilen. Aldrig någonsin har jag pratat vare sig med far eller mor eller någon annan om denna händelse. Far fick aldrig reda på varför jag inte fällde ut pilen när det var dags. Det kan gräma mig ibland. Jag kunde naturligtvis ha förklarat för honom att jag trodde att inom byn var vägen in bland de höga träden. Men då hade jag ju avslöjat min bristande kunskap. Och när far visade irritation var det inte läge att komma med några försvarstal. Jag kan ha varit sex eller sju år. Ännu i denna dag kan jag komma att tänka på denna händelse när jag hör uttrycket ”att åka in om byn”.

Numera finns det ytterligare en förbifart ”utan om byn”. Och den väg som jag trodde var ”in om byn” gör mer och mer skäl för det namnet, då Vikens centrum tenderar att flytta sig österut.