Mitt första telefonnummer

Ett av de första numren jag lärde mig som liten var 176, vårt telefonnummer.
Telefonen fanns på plats i matrummet i Brännan redan när jag föddes. Den var placerad på skrivbordet vid fönstret mot trädgården. Så länge jag kan minnas stod telefonen där, det vill säga ända tills mor flyttade från huset 1983. Fast då var det en modernare telefon. När mor och far skaffade telefon vet jag inte exakt, troligen i slutet av 1930-talet, kanske i början av 40-talet. Der var en stor svart bakelittelefon med en vev på sidan.

Veven satt på höger sida på apparaten. När man skulle ringa upp någon vred man först några varv på veven. Då gick en signal till telefonstationen i Viken. Man lyfte luren från klykan och hörde snart ”telefonissan” svara Viken. Då begärde man numret man skulle ringa till. Sedan fick man vänta en stund medan telefonisterna kopplade samtalet. Det var muntligt, manuellt och makligt. Och ganska mysigt.

För inkommande samtal hördes en signal från telefonen. En ganska gäll och högljudd ringsignal. Man hörde den var man än befann sig i huset. Självklart skyndade man sig till telefonen för att svara, den som ringde skulle inte behöva vänta mer än nödvändigt. Man skulle svara med numret: Ett Sju Sex.
Det var mor noga med. Hon hade i sin tidiga ungdom varit telefonist i Tånga. Hon hade lärt sig vad god telefonsed var. Så länge hon levde svarade hon med numret, siffra för siffra. Men far svarade alltid bara ”Hallå” till mors förtret,

Mor var också noga med att placera luren på ett visst sätt på klykan. Sladden, som satt vid mikrofonändan skulle vara till vänster. Det blev naturligt för mor eftersom hon alltid höll luren med vänster hand. Men far var inte så noga på den punkten, han höll luren med höger hand och då hamnade den med sladden till höger.

Som barn var jag lite rädd för telefonen. Om jag var ensam hemma och måste svara om det ringde var jag nervös och tyckte att det var obehagligt. Tänk om jag inte förstod vad som sades. Ljudet i telefonen var konstigt och förvrängt, tyckte jag. Tänk om jag inte kom på vad jag skulle svara. Det dröjde länge innan jag själv ringde upp ett telefonsamtal.

Någon gång på 50-talet infördes automatiska växlar i område efter område. Telefonisterna ute i byarna behövdes inte längre och vi fick nummerskiva på telefonen. Den gamla telefonen byttes ut och man fick en ny, fortfarande svart, men lite lägre och smäckrare. Och vi fick nytt nummer. Alla abonnenter som tillhörde Vikens telefonstation fick lägga till 66 framför det gamla numret. Vårt nya nummer blev 661 76. (Enligt Televerkets standard skulle det vara ett kort mellanrum mellan den tredje och fjärde siffran i ett femsiffrigt nummer). Och vi hörde till riktnummerområde 042, Hälsingborg-Höganäs. (Jo, jag har skrivit rätt: Helsingborg stavades med ä på den tiden).

Nu var det enklare att använda telefonen. Man kunde ringa vart som helst genom att slå ett nummer på fingerskivan. Jag var äldre och inte rädd. Min telefonvana växte. Fingerskiva förresten … Dagens barn har väl knappt sett en sådan. Det var en rund skiva med tio hål längs periferin, lagom stora för ett finger, ett hål för varje siffra 0 – 9. Man satte pekfingret, eller vilket finger som helst, i hålet för rätt siffra och vred skivan åt höger till ett stopp. Sedan släppte man och en fjäder vred sakta tillbaka skivan till utgångsläget. Det tog några sekunder. Detta upprepades tills man slagit hela numret. Det tog betydligt längre tid att slå ett nummer än vad det gör numera på en knapptelefon. Knapptelefonerna var inte uppfunna, de kom långt senare.

Efter några år var det dags för nummerbyte igen. På grund av någon omorganisation av numren i Helsingborgsområdet skulle den första siffran i de gamla Vikennumren bytas ut till en 3:a. Vårt nummer blev 361 76. På 70-talet var det dags för nästa nummerjustering. Telefonabonnenterna blev fler och fler. I område efter område räckte det inte med femsiffriga nummer. Det behövdes sex siffror. För Vikennumrens del hände detta 1973.

Jag och min familj bodde då i Kenya. Vi hade just fått telefon på Itierio missionsstation i Kisii och jag skulle försöka ringa hem till Sverige. Telekommunikationerna i Kenya på 70-telet var ungefär i samma läge som i Sverige på 40-talet, dvs. med lokala bemannade telefonstationer. Samtalet till Sverige måste kopplas upp manuellt. Först fick jag invänta kontakt med en operatör i Kisii som kopplade upp en linje till Nairobi. Där fick jag röstkontakt med en annan operatör och jag bad denne koppla upp mig till ”Sweden zero-four-two – three-six-one-seven-six. Please!” Han upprepade numret och det lät rätt. På en lång stund hände inget. Sedan hörde jag en avlägsen röst på svenska: ”Numret är ändrat. Lägg till en tvåa framför det gamla numret!” Nairobioperatören kom in: ”They are telling something in your language! Can you hear them?” Jag översatte budskapet till honom: Make the number zero-four-two - two-three-six-one-seven-six. Please!” Åter lång väntan. Sedan hörde jag en bekant röst klart och tydligt: ”Hallåååå!” Far svarade i Brännan. Jag pratade med far, mor, Ingrid och Einar, som kallades till telefonen i tur och ordning. Det var högtid och fest. Ingrid och Einar hade bröllop. Sedan dess har numret varit 23 61 76 tills abonnemanget upphörde efter mors död 1999.

De telefonnummer som sedan har passerat revy i mitt liv minns jag inte så väl. Inte förrän jag har letat upp en gammal fickalmanacka från 60-talet kan jag komma på vårt första telefonnummer som nygifta i Solna: 08-337918. Nu har jag både en fast telefon och en mobiltelefon, men det är nätt jämnt att jag kan hålla reda på numren.